Jag besökte kontoret på bilden för drygt 10 år sedan och jag måste säga att åren som gått, och människorna som varit där sedan dess, inte gjort det fulare även om de gjort ordentliga försök.
Upplevelserikt
När jag kom in i lokalen nu, fanns något intressant som saknats förr - ett säreget ljus och en kreativitet som jag definitivt inte upplevde tidigare.
/ SS
- Kära medarbetare. Vi ska nu börja vår process för att tillsammans skapa en framgångsrik arbetsplats. Vägen ligger öppen, men ledningen har pekat ut riktningen. Ett viktigt beslut är att vi ska ha en öppen arbetsplats, för alla. Syftet är att stödja utveckling, samverkan och lärande. Några av Er ser detta som en möjlighet, för andra är det en stor utmaning. Oavsett våra olika utgångspunkter behöver vi allas engagemang och erfarenhet för att lyckas.
Handdriven oljepress - ett sätt i en by i Kenya att göra det bästa av situationen
Så högtidligt kan det låta när en engagerad projektledning beskriver arbetet med en ny arbetsplats. Och frågan som ofta kommer är: - Jahaja men vad kan vi vara med att påverka, är inte allt bestämt? Och kanske: - Andra gånger när vi bjudits in att tala om hur vi vill ha det så har det i alla fall inte blivit så, och då känner man sig ju bara lurad.
Nu gäller det att vara omsorgsfull med orden. För om vi har uppdraget att utveckla en framgångsrik verksamhet så räcker det sällan att tycka till. Frågan är inte hur vi brukar jobba, och inte eller hur vi vill jobba. Utveckling av nya produkter kräver ju förutsättningslösa resonemang, noggrant funderande, skarpa analyser.
Det handlar förstås om hur vi bör jobba.
Och svaret vi söker måste vara ett antagande om en sorts verklig sanning, inte ett mellanting mellan två motsatta ståndpunkter som ju definitionsmässigt aldrig kan vara en lösning: - Det är bra med höga hyllor för avskärmning! - Nej det är bra med låga hyllor för överblick! - Då tar vi halvhöga hyllor så får vi varken eller!
Inget ställningstagande i sakfrågan, i bästa fall en ångestdämpande kompromiss.
Och trots alla kloka resonemang så vet vi att när vi talar om framtiden så handlar det i bästa fall kvalificerade gissningar i en värld i ständig förändring. Mycket blir bra, en del måste ändras. Och då gäller det att se varje justering, inte som ett misslyckande, utan som en möjlighet till förbättring.
Det är inte så lätt det här, om man är tveksam, orolig eller rent av förbannad. Att se det som verkar som ett problem som ett villkor att förhålla sig till. Att göra det bästa av situationen, som tycks ändras hela tiden. Att stå ut med att sanningen är flyktig och att det gäller att pröva sig fram. Att ta gemensamt ansvar för framtiden trots att den egna uppfattningen inte alltid vinner gehör. Att vägra vara offer och välja att vara medskapande. Trots allt.
Och ändå är det ju så framgång skapas.
/ TNB
Så här skriver Håkan Andersson, ansvarig för Föreingen Kisumus projektet i Kabondo i västra Kenya med skolan S:t Christine för förädralös barn, mikorolån till änkor med mera. Erfarenheter att lära av, i Sverige såväl som i andra sammanhang.
Gratis morgongröt är en framgångsfaktor, hungriga barn har svårt att lära.
“Det närmar sej nu 10 år, vårt projekt i Kenya, Skolan S:t Chritsine, mikorolån med mera. Korruptionen är alltid närvarande, men i vårt skolbygge och våra andra projekt har vi kunnat hålla den undan genom att målmedvetet arbeta från gräsrotsnivå och alltid ha en rejäl lokal förankring.
Vi har fått mer beröm för att vi lyckats arbeta utan korruption än för att vi skapat en av västra Kenyas bästa skolor till förmån för de föräldralösa barnen i “vår” by.
Tydlighet, långsiktighet och pålitlighet är nyckeln. Det tar lång tid innan man i Kenya, oavsett nivå, vågar lita på det raka, hederliga, alternativet. Bygger man inte upp detta förtroende, vilket tar minst 4-5 år, så är man dömd att fastna i träsket.
Det går att hitta och stödja ett lokalt ledarskap som lever efter “våra” principer. De kommer i bästa fall att kunna utgöra grunden till något bestående om de har tillgång till de resurser som krävs. I det korrupta samhället gäller nämligen principen att alltid förhandla utifrån en styrkeposition. Den fattige har ingen möjlighet att skapa en sådan utan är hänvisad till att verka inom det korrupta systemet.
Systemet fungerar som en gam - ska alltid ha sin köttbit oavsett om den kommer från ett as eller något levande som kommer att dö när köttbiten slits loss.
Solidariteten finns nog, men så länge den gäller inom familjen, släkten, klanen, stammen och inte inom det lokala samhället så är den tyvärr ett destruktivt inslag snarare än en väg ut ur problemen.”
Det är ofta väldigt meningsfullt att resa på tåg. Restaurangvagnen mellan Nairobi och Mombasa erbjuder exempelvis ett möte med två unga människor som berättar om sina liv och sin syn på framtiden. En av dem läkare i ett statligt program för aidssjuka, den andra entreprenör som vill starta en skola. De är förtvivlade över alla hinder. Fattigdom byråkrati, uppgivenhet. Men också laddade inför allt som behöver göras.
Mötesplats för människor i rörelse
Det värsta är korruptionen menar de. Den förlamar möjligheten till utveckling. Det räcker inte att veta vad man vill uppnå, forma strategier, rekrytera kompetenser, skaffa resurser, utveckla rutiner. För sedan, när det är dags att trycka på knappen, så händer ingenting eller något helt annat det avsedda.
I skarvarna mellan alla system och individer som måste samverka så finns där nämligen några som har en annan agenda, ser till sig själva, styr och ställer, skaffar sig fördelar, aktivt saboterar resultat efter som framgången i sig bidrar till tillförsikt och hopp, mobiliserar de goda krafterna och hotar det korrupta systemets fortlevnad.
Inte för att de är särskilt onda, mer troligt för att de flesta är fattiga, på riktigt.
I vårt väldigt rika svenska samhälls- och näringsliv är väl detta uppenbara saboterande ovanligt. Även om det emellanåt hörs ett trögt gnällande - ja men jag då, vad tjänar jag på detta? Men den Kenyanska berättelsen kan ändå ge ledtrådar till vad som skapar framgång genom att inspirera till en motbild. Vad är motsatsen till korruption, vilka ord kommer till oss?
Helhetssyn, oegenyttighet, transparens, omsorgsfullhet, ordning, lojalitet, disciplin, kundfokus, solidaritet?
Solidaritet? Jo det viktigaste är nog just det. Såväl här i Kenya som därborta i fjärran nord.
/ TNB
Den stora behållningen med att resa är att få nya perspektiv på sitt liv, sitt sammanhang, på det invanda.
En position att längta till
På klubben i Nairobi finns en självklar ordning som känns avlägsen, fast den var självklar för bara 10 år sedan i Sverige. Rum som belöningssystem och statutsmarkering. Fast det denna gång gällde en parkeringsplats
Någon som önskar gamla tider åter?
/ TNB
Ytterligare en artikel i DN, se här, berättar om det ergonomer har varit överens om i årtionden. Det viktigaste är att röra på sig för att må bra på jobbet.
Folksam är steget före!
Kan tyckas självklart men innebär enligt de främsta experterna på belastningsergonomi och hälsa exempelvis att:
Har Du bekvämt nära till fikaautomaten, använd en längre bort eller ta en omväg
Har du en arbetsstol som någon anpassade för 10 år sedan särskilt för Dig, byt stol med grannen och ändra inställning flera gånger per dag
Har Du tur har den arbetskamrat Du bytte med ingen stol, han står eller ännu bättre använder en balansboll, det ger magmuskler.
Tjata om en soffa till arbetsgruppen, inte för att sitta i, utan för att ligga bekvämt uträckt, perfekt för att läsa en text eller ta en powernap efter lunch.
Jobbar Du i flexkontor och släpar runt på papper du borde slängt, se det som gratis möjlighet att stärka rygg, mage och ben.
Och framför allt, bestäm Dig för att det trots allt är riskfyllt eller i alla fall tråkigt att åka hiss. Jobbar Du på 10 trappor får Du garanterad en superkondition.
Så finns förstås ett alternativ. Att köpa ett gymkort och leva med ett dåligt samvete för att det utnyttjas så lite.
Valet är Ditt!
/ TNB
Hej
Hos oss har vi en grupp som verkligen inte vill flytta till en öppen lösning och länge lyckats förneka att beslutet faktiskt är fattat. När de nu till slut har förstått detta så hittar de andra saker att protestera mot.
Som när vi testade de nya möblerna och ingenting var bra! Dörrhandtagen var fel, de gillar inte grönt och någon ska till varje pris ha med egna möbler som man tagit till jobbet.
De triggar varandra vilket gör att de kommer in i en negativ spiral. Jag vet heller inte hur tydlig deras chef är med information. Finns det något jag som projektledare kan göra för att underlätta för dem?
/ Olle
Alla kan växa
Hej Olle
Deras beteenden är förstås ett resultat av det system de ingår i. Att döma av vad Du berättar befinner de sig i en anarkistisk organisation utan ett samordnat ledarskap. Om jag hade uppdrag hos er skulle jag direkt motiverat ledningsgruppen att långsiktigt skapa en framgångsrik kultur
Men nu till gruppen och deras aktuella utmaningar. Att skapa klara och konstruktiva dialoger i en sörjig kontext är inte lätt. De gånger jag har lyckats har jag väl gjort ungefär så här:
1. Utgångspunkten är Kasam. Varje medarbetare har rätt att få möjlighet att erövra en känsla av sammanhang, Att uppleva tillvaron som meningsfull, begriplig och hanterbar. De orden sätter också agendan för processen.
2. Processen inleds med ett samtal med den närmaste chefen för att stötta denne att tydligt förstå utmaningen och se sitt ansvar som ledare. Sedan skapar vi tillsammans en strategi för hur frågan bör hanteras. Ofta handlar det om att få gruppen att inse att möjligheterna till påverkan är begränsad och att man har att välja mellan att vara offer för omständigheterna eller göra det bästa av situationen. Medan gruppen smälter detta obekväma budskap bör de sättas i arbete med att förbereda sig inför den nya arbetssituationen.
3. Nästa steg är en workshop där detta budskap förmedlas, men där det också finn en verklig och äkta vilja till en öppen dialog kring risker och möjligheter med den nya arbetsplatsen. Riskerna, som “jag blir störd”, omformuleras som “Vi behöver ostördhet”. Sedan diskuterar gruppen hur detta kan åstadkommas på bästa sätt. Eftersom problemen ofta är arbetskamraternas beteenden och gruppen brukar vara enig om hur en bra dag på jobbet bör gestaltas så är här den glada nyheten att man faktiskt i hög grad äger frågans lösning. Som formuleras i gemensamma spelregler.
4. Utifrån frågeställningar kring hur arbetetssättet bör utvecklas för att skapa framgång skapas under workshopen även en att-göra-lista. En vanlig sak är att sortera och gallra i dokument utifrån insikten att all kunskap är gemensam kunskap och att så mycket som möjligt därför bör ordnas gemensamt. Här är det bara att sätta igång direkt. Jobba hårt, med den åtföljande trötta tillfredsställelsen som uppmuntran.
Och arbetsplatsen då? Ja den är ju som den är. Bättre att fokusera på vad vi gör och hur, än var vi gör det. Det är att vara en professionell medarbetare.
/ TNB
Det blir andra bullar med rast och en kopp kaffe. Du blir effektivare och mer kreativ av lite småprat. Så skriver DN i en artikel. Många delar den erfarenheten.
Vi fikar i Lissabon i eftermiddag!
Frågar Du Nasdaq/OMX så beskriver de att det bästa med den stora fina arbetsplatsen i Stockholm är att det är så långt till fikarummet. Nästan 100 meter för somliga. Men det innebär inte att medarbetarna fikar mindre utan tvärtom, att de tar sig tid att samtala!
För, när man travat iväg en bra bit för att hämta kaffe, eller te, så stannar man en stund, sätter sig rent av ned och samtalar med gamla eller nyfunna arbetskamrater.
Och, säger företagsledningen, detta är nyckeln till framgång. Det skenbart ostrukturerade småpratet. Bidrar till tillit, nyfikenhet, kompetens.
Stackars den som inte gillar att fika!
/ TNB
Människor är olika. Om det gäller kunderna, så vill det till att det gäller medarbetarna också. Annars riskerar vi att inte erbjuda rätt saker. Människors olikheter beror på erfarenhet, roll och arbetsuppgift, men även det som med en smula oklar innebörd kallas personlighet. Inte minst visar det sig när det handlar om behovet av avskildhet.
Distraherande utsikt?
Avskildhet i arbetslivet behövs för fokuserat koncentrationsarbete. Tester som gjorts visar på tydliga samband. Försöksdeltagarna utförde korrekturläsning under olika villkor. Tystnad, brus, samtal med obegripligt pladder och för deltagaren meningsfullt innehåll.
Så klart fungerade den tysta miljön bäst, och en omgivning med brus och samtal sämre. Andra vittnar om att just samtal utan relevans är väldigt påfrestande, man hör, men man fattar inte.
Men så är de individuella skillnaderna stora också. Somliga kan lätt skärma av, andra behöver mer stöd för att fokusera. Och då hamnar vi i diskussionen om arbetsplatsens utformning, hur vi skapar avskildhet, men möjliggör tillgänglighet. Svaret är det vanliga, och skenbart enkelt:
Genom att välja plats efter behov förstås. Inom eller utom arbetsplatsen. Hur svårt kan det vara?
Men så är är det ju det där med det lilla oskyldiga ordet “välja”. Att dra sig undan. Vara i fred. Hålla sig för sig själv. Litar vi verkligen på att medarbetaren val är riktigt klokt. Handlare det om koncentration eller i själva verket något annat. Att inte vara lagspelare, inte vara öppen för nya intryck, inte dela med sig. Förenat med skuld och skam.
Så är till slut utmaningen att förena tillgänglighet och koncentration något mycket större än att skapa en plats. Snarare handlar det om att jämt och ständigt samtala om vad som skapar kundnytta och hur den bäst formas i olika typer av arbetsuppgifter.
Sedan löser sig det där med platsen av sig själv.
/ TNB
Ordet tillgänglighet har på senare år blivit synonymt med möjligheten för personer med funktionsnedsättning att nyttja exempelvis fysiska och digitala rum på lika villkor som de vi väl kan kalla de normalstörda. Om detta har skrivits på denna sida exempelvis här. Men begreppet kan nyttjas i en vidare definition.
Arbetplats för utbyte. Lava, Kulturhuset, Stockholm
Många organisationers ansenliga investeringar i en öppen arbetsplats drivs av behovet att skapa förutsättningar för samverkan och snabba beslut. Som exempelvis när djurförsäkringsbolaget Agria redan i slutet på 1990-talet bestämde sig för att skapa ett öppet kontor med delade platser:
Vad är veterinärerna? - var den vanligaste frågan. Och svaret kanske - De var på sina rum förut, men när jag gick bort i korridoren nyss och kollade så var ingen på plats, har Du letat i kafferummet. Eller kanske i kopieringen. Annars får Du väl ta det efter lunch.
Här var alltså cellkontoret ett direkt hot mot verksamheten. Kraven på synlighet och tillgänglighet blev därför alldeles självklar för ledningen och medarbetare, som tröttnat på att inte få arbetet med skaderegleringar att flyta på ett bra sätt.
Så sätt igång och riv barriärerna, skapa fri sikt, och fånga varandra i flykten. Eller? Det var ju det där andra också, behovet av avskildhet, för att livet eller arbetet kräver det ibland. Arbetsplatsen paradox.
En fråga att återvända till.
/ TNB
Att, vilket förordas i föregående inlägg, erbjuda variation på en arbetsplats är inte så meningsfullt om vi sitter fast. Om verksamhet och arbetssätt hindrar medarbetaren att röra sig fritt i arbetslandskapet och att välja plats beroende på arbetsuppgift. Det är främst två saker som kan sätt käppar i hjulet.
Inte så där väldigt mobil
Det ena är tekniken, att vi sitter fast i väggen med kablar till datorn och telefonsladd. Går numera att lösa enkelt och till tämligen låg kostnad med bärbara datorer och s.k. mobila smarta telefoner. Onödigt annat än för chefer och handelsresande, resonerar ibland fortfarande mindre upplysta ekonomichefer och glömmer att värdet av de långsiktiga produktivitetsvinsterna vida överstiger en engångsinvestering.
Det andra är beroendet av papper.
Dels det faktiska, att egen eller omgivningens information visserligen skapas digitalt, men sedan skrivs ut, distribueras och lagras som papper. Vilket oftast beror på och bristfälliga rutiner, oöverskådliga strukturer och dålig utrustning. Samt stundtals på en eftersläpande lagstiftning som likställer original med cellulosafibrer och bläck.
Dels svårigheterna för den enskilde medarbetaren att släppa taget om pappersalmanackor, kollegieblock och Jopapärmar i glada färger. För att det funkar hyggligt, är snabbt åtkomligt, medger anteckningar i marginalen, så brukar många resonera. Men kanske beror motståndet på att de digitala alternativen inte är så lätta att erövra, det krävs utbildning och träning för att det digitala alternativet ska vara bättre.
Genomtänkta strukturer, utbildning, träning, utrustning. Bara för att kunna byta plats, kan det verkligen vara värt det? Jo sannolikt eftersom vi då samtidigt ökar organisationens förmåga i andra avseenden, som exempelvis gemensam tillgänglighet.
Vilket är ämnet för nästkommande inlägg.
/ TNB
Detta är första inlägget i en mycket kort följetong som handlar om kvaliteter som skapar en bra arbetsplats, oavsett brukare. Följande delar har rubriker som alla slutar på -et. Som mobilitet, tillgänglighet, flexibilitet, hållbarhet, tidlöshet….
Bra ställe
Behovet av variation kan tyckas uppenbart. Vi har ju olika arbetsuppgifter, olika personligheter, olika bra och dåliga dagar. Olika behov: Synlig eller osynlig. Själv eller i grupp. Avskuren eller gränslös, eller för all del lagom differentierad. Då är det ju självklart bra om arbetsplatsen kan möta dessa skiftande situationer.
Genom att erbjuda olika platser: Bersån, skrivpulpeten, fiket, hammocken, baren. Ja, ja, Ni vet, Ni som läser denna sida.
Det största hindret mot variation är lustigt nog fantasin om någon sorts rigid form av rättvisa. Lika för alla liksom, som om det fanns ett alla. Denna tankevurpa bygger på att mångfalden inte skulle vara till för var och en, utan bara för somliga. Som i sin tur utgår från antagandet att det är omöjligt eller i alla fall besvärligt att ta sig från en plats till en annan. Mentalt och fysiskt.
Vilket leder oss fram till nästa kapitel; Mobilitet. Kommer inom kort.
/TNB
Med anledning av ett förfärligt valresultat:
Tänk dig att Du går på restaurang. Snyggt och prydligt, vita dukar, trevligt bemötande, tända ljus. Nu ska vi se, vad finns att äta? Rösti, pommes frites… men vad är detta? Potatismos, potatisgratäng, potatisplättar! Stekt potatis, kokt potatis, bakad potatis. Nej, jag vill gärna ha en bit kött och lite sallad. Finns inte? Fisk, fågel? Inte det heller, vi går någon annanstans, nej jag vill inte ha chips!
.
Vilken egendomlig restaurang, vilken dålig idé, bara potatisar, löjligt! Och ändå är det ju så många formar sin värld, befolkar sitt liv, väljer sina vänner, hittar sin grupp och rekryterar organisationens medarbetare. Med de som är lika, som har samma erfarenheter, gillar samma sak, har liknande färdigheter:
Här hos oss är vi unga sportiga och utåtriktade. Eller äldre, en smula konservativa och med akademisk utbildning. Ett härligt tjejgäng. Vi på vänsterkanten. En fin grabbgemenskap. Med känsla för stil och sunda värderingar. Lika, det är ju tryggats så. Och lika barn lika bäst.
Ja så resonerar många och är det inte mänskligt, en del av våra gener, att misstro de okända och främmande en smula, det som kan äta upp oss eller skada gruppens gemenskap? Så kan vi utbyta förstående blickar och nicka till varandra. Och låtsas som om det inte är väldigt korkat att bara unna sig smaken av potatis och framför allt inte ha något annat att erbjuda världen. Påstå att lika barn leka bäst.
.
Individen och gruppens ensak kan någon tycka. Men för den som har till uppgift att nå framgång och åstakomma något är förstås enfalden katastrofal. Eftersom det i en värld i förändring krävs nya lösningar, och eftersom dessa skapas i skärningspunkten mellan skilda utgångspunkter, talanger och kompetenser. Allt annat än största möjliga mångfald är alltså tjänstefel. Och dessutom problematiskt i ett existentiellt och moraliskt perspektiv.
Med lite fler exempel brukar det nämligen bli en riktigt tråkig stämning. För hur gör vi om de andra är exempelvis romer eller resande, judar eller araber, de vi inte vill ha med. Eller rent av inte talar svenska och kanske dessutom tillber en gud, en annan än vår svenska stadskyrka åkallar alltså. Så trist det blev plötsligt, det är ju ingen här som är fördomsfull, det är bara frågan om att vara praktisk, få det att funka smidigt liksom. Låt de lika barnen komma till mig, sa ju Jesus.
Jaha och vad ska vi då säga om människor med funktionshinder. Blinda, döva, tal- och språkstörda, nedsatt motorisk förmåga ja rent av är det vi brukar kalla för förståndshandikappade, de har ju inget förstånd. De vi allt mer sällan ser ute på gatorna, i trygg förvaring någon annanstans än hos oss. Vad i all sin dar ska vi göra med dem? Vad har de med oss andra friska, vanliga att göra. Vi som är normala för att säga som det är.
Normala? Nja nu gäller det att välja sin ord väldigt noga. Som politikerna fast de just i detta avseende misslyckas kapitalt. De som talar om integrering, ja rent av skapar ett helt statligt verk med detta namn. Ett ord som ju utgår från ett normaltillstånd, som den kommer utifrån ska bli en del av. På systemets villkor. Vi har inget emot morötter, bara de är mer runda och lite beigebruna liksom. Normalisering alltså, för att säga som det är. Lika barn.
Sedan har vi flera intressanta ord. Ett som mer sällan förespråkas är exkludering. Är Du tomat, röd och liksom mosig inuti, nä, sådana vill vi inte ha hos oss. Så tydliga vågar sällan några vara även om verkligheten konstrueras att fungera utstötande. Och även om tomaterna själva ibland håller sig på sin kant, söker identitet i det särskiljande mer än det gemensamma. Som bildar föreningar utifrån det specifika. Broschyrer på vårdcentralen: Kurdiska tinnituskamrater träffas på onsdagar, lesbiska stomiopererade på torsdagar. Vi och de andra, med tillräckligt många gemensamma nämnare blir vi inte många men väldigt väldigt lika. Och förstående för det särskilda hos just oss. Eftersom vi inte känner att vi får höra till någon annanstans.
Och så till ett mer krävande och möjliggörande begrepp. Inkludering. Vilket betyder att hela sammanhanget ändrar sig i takt med att nya aspekter tillkommer. Utvidgar sina gränser, begränsningar. Oj så intressant, en salladsingrediens till! För att nu tjata på om grönsaker. Intressant därför att det utmanar det vedertagna, ger nya perspektiv, väcker starka känslor, utmanar och berikar, är obekvämt, skapar nya svåra frågor, visar på nya och radikalt nya lösningar. Både hos individ och grupp. Kräver innovation för att kunna hanteras. Särskilt om skillnaden är stor. Riktigt stor.
Så närmar vi oss till slut det riktigt politiska. Det partipolitiska. Behövs verkligen en ungdomsverksamhet som Lava i Kulturhuset i Stockholm, passar den inte bättre i förorten, tycker en kommunalpolitiker. Ska vi verkligen kräva att blinda och tal- och språkstörda små barn ska ha sin naturliga plats hemma, nej låt oss åter öppna internatskolor någonstans i Sverige, beslutar en utbildningsminister. Låt oss glasa in och sälja Segels Torg i Stockholm så försvinner missbrukarna ur synfältet kräver handlarna.
Argumenten finns alltid för ordning och reda. Kraften att försvara och omfamna det annorlunda, ömkliga eller farliga räcker inte alltid till. Inte när folkvald städpersonal raskt och redigt genomför sitt beting. Det är dumt och mycket sorgligt. Men än så länge kan vi alltid välja en annan restaurang. Vad finns det här då? Oj, vilken konstiga saker, kan de verkligen smaka gott?
TNB
Att samlas vid halv tio och halv tre har varit självklarhet på många arbetsplatser. En gammal tradition, rent av en lagstadgad rättighet. Omtyckt av många - Det är ju trevligt att få sig en pratstund om det ena och det andra som är lite personligt. Mindre uppskattat av andra - Hopplöst att behöva lyssna till samma snack om teveprogram jag inte sett, när vi har ett jobb att göra.
ICA:s huvudkontor kl. 09.25
Men för ungefär tio år sedan blev den organiserade kafferasten mindre självklar. Allt fler beskrev hur tempot höjts, att man inte hann, och att man förresten aldrig var på plats, möten i arbetsgrupper och projekt tog allt mer tid. Så sa man, inte utan stolthet - Joru så är det för oss, för folk i farten.
Jo, och farten har ju inte precis minskat de senaste åren. Inte heller mobiliteten, nu när allt flera arbetsplatser delar skrivbord för att få plats för en större variation av rum och inredning. Och nu anar vi en nygammal inställning till kafferasten.
- Vi är ju jämt på språng, jämt på olika platser i arbetslandskapet. Det är hopplöst att hitta tillfällen för småprat och snabba avstämningar. Och för att snacka lite skit emellanåt. Vi behöver nog bestämma att vi ses åtminstone en gång per dag, varför inte halv tio i fikarummet.
Ja varför inte?
/ TNB
Att handleda, att arbeta med människor i förändring är en grannlaga uppgift. Svårast är ofta att vara absolut närvarande, att verkligen höra och se den andre. Att bortse från sig själv. Inte söka bekräftelse, inte vilja bli älskad som den förstående, den gode. Rent av den upphöjde.
Eller Mao
Istället faktiskt vara solidarisk genom att vara avskild, differentierad, och låta den andre resa sig själv, vara sig själv, röra sig fritt, med eget ansvar och värde.
Ja det är förvånansvärt jobbigt att avstå från att vara sammanblandad, vi vill ju så gärna hjälpa till, vara en viktig del av någon annans liv. Få vår beskärda del av narcissistisk bekräftelse. Rent av tacksamhet. Glöm inte mig!
För vi har ju blivit uppfostrade att inta denna roll. Att vara fina människor. Gärna vara den som ska bära andras bördor. Vara Jesus, i hans ställe, eftersom hans eventuella närvaro är en smula oklar.
Men Jesus var ingen handledare. Han var möjligtvis en ledare, av den sort som ställde frågorna, hade svaren. Visste till och med vad som skulle inträffa i förväg, och i övrigt pekade med hela handen, oftast uppåt. Det funkade bra ett tag, sedan inte alls, som bekant.
Så får vi vanliga dödliga stötta varandra att ta eget ansvar. Inte lika upphöjt, inte ofelbart, men ändå. Vi får pröva oss fram, lyssna uppmärksamt, lära av misstagen. Växa i vår egen takt. Och det är faktiskt tillräckligt.
Också ett glädjebudskap!
/ TNB
Förr i världen fick konsumenterna nöja sig med det som producenterna hade bestämt sig för att leverera. En svart telefon, en taxi som aldrig kom, pasta i två format. Det gick an eftersom konkurrensen var begränsad, och för att kunskapen om alternativen inte var så väldigt stor. Tagilatelle?
Världen var liten. Det fick duga, sommarstuga.
I andra länder säljs allt i lösvikt i mycket specialiserade affärer.
Annat är det nu. Globalisering och internet. Ökad konkurrens sätter press på tillverkare och säljare att vara bäst i test och billigast i pris. Hela tiden. Så finns numera oändligt många sorters telefoner, taxibolag, och olika sorters format på pastan. Och så är vi vana att bli erbjudna nya produkter vi inte visste att de fanns eller att vi behövde. Men någon enstaka gång är glada för. Välkommen Ipad.
Det kallas mångfald och konsumentmakt.
Så finns förstås en del eftersläpare. Kalsonger i tvåpack är en ganska rar kvarleva från en svunnen tid. Ska Du ha ett par enfärgade får Du lov att köpa ett par rutiga, så är det bestämt. En del nöjer sig säkert, andra lyckas faktiskt få en motsträvig försäljare på Åhléns att packa om sortimentet, en egendomligt upplyftande erfarenhet för övrigt.
I valtider kan man då fråga sig: Är det någon skillnad mellan att vara konsument och att vara medborgare?
Medborgarskapet berör förstås mycket större och för vår existens avgörande frågor om värdet av att vara människa, och hur vi ska ordna den ömsesidiga samhälleliga gemenskapen. Det handlar om vårt ansvar för välfärd på lång sikt, komplexa beslut som måste fattas utifrån andra bevekelsegrunder än en kortsiktig egennytta, som alla dessa köpbeslut. När det gäller vilka kalsonger som är snyggast.
Men ändå.
Fenomenet att paketera är lika. Vill Du rösta på ett parti som fokuserar på klimatförändringen ska du också föredra sänkt moms på tjänster. Med ett starkare EU följer hårdare tag i skolan. Medan en brinnande stark solidaritet inte kan kombineras med tro på värdet av modigt och lönsamt entreprenörsskap. Det handlar inte om kompromisser utan om att blanda samman äpplen och päron utifrån oklara bevekelsgrunder. Och när Du till slut väljer det bästa eller minst dåliga alternativet så får Du dessutom helt oombedd två, tre stycken andra partier på köpet!
Om inte annat är det en smula förvirrande. I ett konsumentperspektiv. För vems skull?
Kanske finns det här plats för en medborgarrörelse. Tänk dig: Du tågar in i varuhuset, tar trappan upp till avdelning för underkläder och andra intimare persedlar, föser vänligt undan personalen, avlägsnar varsamt kartong och plast på alla två-, tre- och fyrpack, skiljer de rutiga från de enfärgade. Och köper det Du verkligen vill ha, eller bara för en gångs skull, en smula fnissigt, prövar något helt nytt, som randigt eller blommigt!
Valet är Ditt.
/ TNB
I inlägg och kommentarer på Facebook kan en egendomlig tendens börja skönjas. Här är livet toppen, jättetoppen eller jättejättetoppen. Alltid. Jämt. Oavbrutet. Hela tiden. Semestern, helgen, kalaset, skogspromenaden, utlandsresan, ja till och med frukosten är fantastisk. En sorts remake av Bullerbyn inredd av Hemtex och producerad av TV4. Och alla gillar detta och önskar varandra lycka till.
Urtråkigt? Jovisst. Harmlöst? Nej, tvärtom, i längden är det troligtvis riskfyllt.
En verklig bild från badsemestern i Marocko
För i det andra livet, det som kallas arbetslivet, där kan vi inte låtsas. Det finns så många svårigheter att hantera tillsammans. Ständiga förändringar, ett oklart uppdrag, en haltande verksamhet, en organisation som går på knäna, dåliga arbetsverktyg och kompetensbrist när allt det nya öser över oss.
Det skiter sig helt enkelt.
Då ställs vi på prov, då prövas vår förmåga att se klart, beskriva verkligheten, våga berätta när något gått snett, utan åthävor peka på egna och andras brister. Gilla men också ogilla. Och allt däremellan och både och.
Och att göra detta utan rädsla för att världen rasar, eller att vi gör andra eller oss själva mindre värda, bara genom att säga som det är, att tala sanning. Det är här vi är helt beroende av det som kallas tillit, lita till att Du och jag duger. Det svåraste som finns att uppnå i en grupp, något som kräver starka överenskommelser och ständig övning.
Så för den som vill leva delar av sitt privata liv på Facebook, kan det vara dags att börja träna för att klara av hela livet. Att dela med sig av den verkliga tillvaron, även vardagens löjliga misslyckanden. Så ger vi varandra mod att mötas på riktigt. Och inkluderar oss som inte bor i Bullerbyn.
Och så blir det ju väldigt mycket intressantare att logga in!
/ TNB
På sommarsemestern är många extra intresserade av vädret. Kan vi sitta ute, eller är det för kallt? Blåser det tillräckligt för att kitesurfa? Ska jag vattna rosorna eller blir det regn? Man tittar upp i himlen, kollar mot horisonten mot det håll från vilken vinden blåser. De flesta gissar, fattar ett beslut, och upptäcker allt för ofta att man gissat fel.
Ett järtecken i skyn! Finanskris på gång?
Andra nöjer sig inte med att vara ett offer för oklara omständigheter. Litar inte till antaganden utifrån det lilla utsnitt av verkligheten som en markobservation är. Nej det gäller att få ett större perspektiv. Det finns ju vägar till ökad kunskap, bättre beslutsunderlag.
Som väderleksrapporten. Fast den är ofta osäker, inte så detaljerad. Bättre är satellit- och radarbilder över moln, regn och åska. Visar det som har varit, men ger även ledtrådar om det som komma skall: Om två timmar är regnet här, har just passerat sydspetsen av Ön och är på väg norrut. En härlig känsla att säga: Vad var det jag sa, vilken tur att vi gick inomhus!
Överblick, perspektiv. Det ger handlingskraft och framgång! Eller åtminstone en känsla av kontroll, vi gjorde vad vi kunde. Fast det går ju aldrig att slå sig till ro. Snart kommer nästa lågtryck in över Atlanten.
Är du beredd, har Du koll på Din omvärld? Vad blir det för väder imorgon?
/ TNB
Sommaren går mot sitt slut. Naturen är en smula övermogen, i upplösning, otydlig i konturen på något sätt. Den sista cykelturen till den gröna brevlådan vid vägen kantas av insekter och svampar med osäkert ursprung. Då ligger plötsligt en hälsning från en helt annan verklighet prydligt inplastad mellan reklamblad och räkningar!
En värld skarp i konturen
Tidskriften Rum har kommit med sitt augustinummer. Presenterar det senaste inom design och arkitektur. Inredning som ska ge funktionalitet och karaktär åt våra arbetsplatser.
Men något konstigt är det med bilderna på det blanka pappret, eller är det föremålen i sig. De är så… tydliga. Så bestämda. Så annorlunda än all sten och trä som formar sommaren på landsbygden.
Så är frågan vad vi behöver på arbetsplatsen. Precision och evig beständighet eller en lösare kontur och ett kretslopp av förbrukning och förnyelse.
Hur gestaltar vi liv, hur gestaltar vi arbetsliv?
/ TNB
Det finns en tendens att kleta etiketter på människor och företeelser. Drivkraften är att göra tillvaron begriplig och möjligtvis hanterbar genom att strukturera och kategorisera, eller rent av diagnostisera. Faran är förenkling och generalisering. Och därmed osynliggörande.
Just nu pågår Pridefstivalen. Ett sätt att visa andra val än de heteronormativa. En sorts verkligare verklighetsbeskrivning. Bokstavskombinationerna, och de praktiska små facken att stoppa medmänniskor i, finns dock kvar: H. Och B. Kanske T? Eller rent av Q? Hallå, bestäm Dig!
I arbetslivet krävs mångfald. Externfokus. Snabba puckar. Kundnytta. Och samarbete med respekt.
Vem är Du, vem är jag? A? B? C? Vem bryr sig, kan vi ta det sen, när vi fakturerat?
/ TNB