I SVT:s julkalender för vuxna 2011 kan vi möta utvalda utsnitt ur verkligheten. Som här en dag på jobbet, hos några som vet att en positiv attityd kan göra hela skillnaden!
/ TNB
Arkiv: Arbetssätt & kulturutveckling
Glatt humör
2011-12-17Arbetsplats på språng
2011-12-14I tidigare inlägg (länk) har värdet av ett eget bord på kontoret ställts mot fördelen av att kunna arbeta gemensamt och överallt i en upplevelserik och varierad arbetsplats. Tanken är inte ny. Work where you want - föreslog företaget Canon redan i slutet på förra seklet. Men en förändring sker som bekant inte bara för att den är möjlig utan för att alternativet är mer attraktivt än rådande tillstånd. När tillräckligt många omfattar samma tanke uppstår en sort kritisk massa, en så kallad tipping point. Plötsligt förvandlas det osäkra och våghalsiga för ett fåtal till en attraktiv möjlighet för envar. Nu har det möjligtvis hänt, till slut.
Cooworking på universitetsbiblioteket
Nygamla fenomen behöver benämnas med nya ord för att markera skillnader mot förr, skapa en känsla av samförstånd bland förespråkare och användas i marknadsföringen. Så föds begreppet Aktivitetsbaserad Arbetsplats, ibland förkortat A2. Finns på engelska också: Acitivity Based Workplace. Och då som ytterligare en av alla bokstavskombinationer att hålla reda på: ABW.
Begreppet är bra på så sätt att det lägger tonvikten på det vi faktiskt utför på arbetsplatsen, aktiviteterna. Tanken är att de allra flesta gör flera saker under en arbetsdag: Läser, fattar beslut, skriver, umgås, svarar på mail, utbyter kunskap, kopierar papper, utvecklar ny kunskap och mycket annat. Olika aktiviteter som bäst stöds av olika verktyg och platser, och där det egna arbetsbordet sällan är det bästa alternativet.
Bland de kvaliteter som internationella teoretiker och praktiker framhåller som kritiska för att detta ska fungera finner vi arbetsplatser med variation, teknikstöd för platsoberoende och inte minst en kultur som präglas av tillit till medarbetarnas förmåga att skapa gemensam trygghet, kraft och riktning.
En paradox är att samtidigt som den ständiga rörelsen mellan platser av många beskrivs som önskvärd i det lilla formatet, ifrågasätter allt fler i en större skala det vettiga i den “aktivitetsbaserade staden” Det vill säga differentiering av arbete, boende och fritid och alla de tidsödande och miljöbelastande resor det medför.
Lösningsförslag kring detta dilemma varierar. Från lokala organisationsgemensamma arbetsplatser som också i stigande utsträckning prövas på många håll under benämningar som Cooworking, the Hub och Coffice. (länk) Till helt decentraliserade virtuella och ständigt uppkopplade organisationer.
Men så var det där med det personliga mötet IRL. En kram eller så. Fast kanske inte på kontoret.
/ TNB
Armar uppåt sträck
2011-11-19Diskussionen om det stillasittande kontorsarbetets hälsorisker är inte ny. Här är något att spela upp på nästa APT. Och faktiskt ta på allvar.
/ TNB
Pina
2011-11-05Det finns skilda positioner som Du kan inta som processledare. Tillbakadragen, aktiv, stödjande, erfarenhetsförmedlare, drivande. Dessutom har Du den grannlaga uppgiften att varken vara avskuren eller sammanblandad, men ändå närvarande och inlevelsefull. Differentierad är ett bra ord i sammanhanget. Du hör och ser, kan se mönster, men är inte den andre. En katalysator, en omvandlare som inte förbrukas.
Alexander Calder och lite ståltråd. Tack!
Så borde det vara, det låter självklart, men processledarens vardag är i själva verket en ständig utmaning, särskilt när Du väljer en aktiv position, drivande, kanske rent av krävande. Reaktion föder motreaktion, systemet Du agerar i blir tydligt, med sina bra och måhända dåliga sidor. Du blir en del av sammanhanget och påverkas. Reagerar utifrån Dina egna värderingar och livserfarenheter, känner lust och olust, vill komma närmare eller drivs på flykt.
En stor utmaningen för den som gjort resan många gånger och vet vad som kan uppnås, är att hantera skillnaden mellan den rådande verkligheten och visionen av hur det kunde vara, eller borde vara. När det är som bäst. Att hantera begreppet kvalitet, oupplösligt förbundet med ordet förväntningar. Höga förväntningar.
Att stå ut med att världen inte är perfekt och dessutom leva med att kraften att sträva efter fulländning rent av saknas. Kanske inte på grund av bristande ambition utan för att de Du samarbetar med aldrig varit där, inte kan föreställa sig något annat det som är här just nu. Eller för att rädslan finns att inte duga i en ny utmanande verklighet.
Som processledare är det lätt att i ett sådant sammanhang tvivla på att det Du trodde dig veta om världens fantastiska möjligheter faktiskt är på riktigt, lätt att tappa fotfästet! Då kan det vara bra att ta del av det bästa, som tröst och stimulans och ännu viktigare, som bevis på att kvalitet faktiskt finns och kan kännas igen av oss alla när den är som bäst.
Här finns konsten alltid tillgänglig. Du kan välja mellan litteratur, bild, teater, musik eller dans. Eller allt tillsammans. Som att se filmen Pina och ta del av mästerskapet hos dansaren, koreografen och kanske även ledaren Pina Bausch. Då blir världen hel igen, och allt är möjligt!
/ TNB
På tvärsan
2011-09-19DN lanserar en omgörning av tidningen. Det handlar om grafisk formgivning och ett nytt sätt att paketera innehållet. Ekonomin läggs samman med övriga nyheter, Stockholm får en särskild del. Nya tider, nygammal paketering. På centralen i Stockholm finns medarbetare på plats för att göra reklam och svara på frågor. Som i detta fall förstås fick handla om hur tidningen hanterar ämnen som omfattar flera aspekter samtidigt, som arbetsplatsen:
På plats i verkligheten
- När man talar om framtidens arbetsplats så berör det ju helt sömlöst varje del i tidningen från första till sista sidan, jo även serierna. Ekonomi, teknik, politik, arbetsmarknad, relationer, arkitektur, och berättelser om framtiden! Hur tar ni Er an det som går på tvärsan?
- Det gör vi inte i någon vidare utsträckning. Varje redaktion bevakar ju svartsjukt sin egen existens och gränsdragningsdiskussionerna tar massor med tid och energi. Till ingen nytta för läsarna. - Så en teaterpjäs som handlar om sport och korruption i Stockholm, det skulle vara en utmaning? - Jo minsann!
Ungefär så var samtalet, och känslan efteråt en smula nedstämd. För vad hjälper en luftig layout om inte öppenheten finns i organisationen? Och i arbetsplatsens värld, vad är meningen med nya möbler om man dränker kontoret i papper?
Som vanligt: Börja med att arbeta inifrån och ut!
/ TNB
Fysiska färdigheter
2011-04-26Många framgångsrika ledare är noga med att hålla sig i form. Skälen varierar säkert. Kanske handlar det om fåfänga, att rensa huvudet från tankar, få en endorfinkick, bli av med spänningar eller är rent av en del av en ambition att leva hälsosamt. Eller också är det en fråga om prestation. Att orka.
Generaldirektören föregår med gott exempel
En träningsform som växer just nu är Crossfit. Det är en kombination av styrke- och konditionsträning och bygger på övningar med hög intensitet och stor variation. Träningen syftar till att skapa en så komplett och allsidig atlet som möjligt, men det handlar om förbättrade fysiska prestationer, inte att skulptera kroppen.
Prestation går här, för en gångs skull, före skönhet.
Kretsen runt crossfitutövare har identifierat det man menar utmärker en person med utvecklade fysiska färdigheter. Och det är inga egenskaper att förakta hos en ledare, eller medarbetare heller, för den delen.
Som: Uthållighet, styrka, flexibilitet, fart, samordning, vighet, balans och precision.
Tänk om dessa kvaliteter fanns i en hel organisations sätt att fungera. Vilken konkurrenskraft både vad gäller att leverera uthålligt med kvalitet och att snabbt förnya sig efter ändrade förutsättningar.
Är det gymnastik-VM stan? Nej det är medarbetarna på Riksrevisionsverket som tar en lunchpromenad!
/TNB
Dela digitalt
2011-03-22Hela tiden får vi bekräftelse på det vi redan vet, och gärna tjatar om, att informationsdelning är central i varje verksamhet och utmaningarna för att får det att fungera är stora. Belystes på denna sida med en trevlig filmsnutt. Nu refererar DN i denna artikel till undersökning som Canon har gjort, där kostnaden för att leta efter information beräknas 80 000 kr per år och medarbetare.
Snyggt kopieringsrum, men snart onödigt!
Så här skriver DN: “Informationsmängden ökar ständigt och anställda överöses av mejl och sms sprängfyllda med information. Företagen är ofta duktiga på att digitalisera dokument men mindre bra på att lagra dem systematiskt så att rätt personer kan hitta dem…. Störst andel som klagar på att den förlegade tekniken hindrar deras arbete finns inom offentlig sektor.”
Artikeln beskriver också svårigheterna med att ta hand om humankapitalet, eller den tysta kunskapen, hos en grupp erfarna och specialister som är på väg att pensioneras och omvandla detta till strukturkapital. Relevant och sökbart.
Lösningen är förstås en hel arsenal av åtgärder, som tydliga digitala strukturer, smarta ärendehanteringssystem, välfungerande utrustning och inte att förglömma utbildning av medarbetarna för att verkligen dra nytta av investeringen. För i slutändan är det personliga beteendet som avgör, i artikeln uppger 40&% att man skriver ut dokument för att läsa.
I bästa fall för att återvinnas i pappersinsamlingen. Och i sämsta fall för att stoppas i en pärm, i en hylla, i ett rum, i ett kontor, i ett hus, i ett kvarter, i en stad, för att aldrig aldrig återfinnas.
/TNB
Kompletterande olikheter
2011-03-05Vilken grupp löser bäst en komplex uppgift? Den där alla kan samma sak eller en där olika egenskaper kompletterar varandra? Frågan kan tyckas fånig. Om det inte vore för att så många organisationer tenderar att välja in nya medlemmar som på pricken liknar de som redan finns där. Av rädsla för att få sitt eget perspektiv utmanat, vilket är synd eftersom svaret på frågan förstås är att mångfald, rätt hanterad, föder framgång.
Ingredienser för en komplett måltid
För den som nyfiket söker olikheter, eller vill förstå samspel med andra, finns en rad modeller för roller i en grupp. De flesta människor har flera karaktärsdrag och ofta avgör situationen vilken roll man förstärker. Den amerikanske beteendevetaren Ichak Adizes föreslår en indelning i fyra kategorier, alla med styrkor och svagheter
Integrerarens starka sidor är att lyssna, samverka och bygga team men tenderar också att bli sammanblandad, konflikträdd och beslutsoförmögen
Entreprenören är bra på att se de stora linjerna, vara kreativ och visionär men kan samtidigt vara dåligt förankrad i verkligheten och en smula hänsynslös
Produceraren är handlingskraftig och ser till att saker blir gjorda men riskerar att vara väl oflexibel i förändring och att otåligt göra allt själv
Administratörens talang är att bevaka ordning och reda, organisera och skapa rutiner, men kan uppfattas som plågsamt byråkratisk och alldeles för fokuserad på detaljer.
Det kan ligga nära till hands att tro att exempelvis en grupps utvecklingsförmåga bäst gynnas av en stor del entreprenörer som handlöst kastar sig in i nya projekt. Forskning och erfarenheter från många begåvade, men havererade projekt, visar på motsatsen. När någon visar på möjligheten (E) ska gänget samlas kring uppgiften (I) arbetet planeras (A). Sen är det nog dags för lite verkstad (P) för att det ska bli något av det hela.
Den som en gång identifierat sig själv och andra i en arbetsgrupp utifrån dessa kategorier har mycket att hämta. Att som entreprenör besinna sig när tempot sjunker och de tråkiga detaljerna avhandlas, och med respekt och tacksamhet lyssna till administratörens välstrukturerade bidrag, kan vara en mycket nyttig erfarenhet.
Fast jobbig!
/ TNB
Tankar om tillit
2011-02-23
.
Jag duger, Du duger
Det är väldigt bra att vi är olika
Jag gissar inte Dina tankar och Du gissar inte mina
Jag tar ansvar och beskriver vad jag behöver
Behov som Du respekterar som jag respekterar Dina
Tillsammans finner vi en lösning
Jag behöver inte kontrollera det Du gör
Du behöver inte kontrollera det jag gör
Det frigör tid och kraft, att använda tillsammans
Det blir aldrig mer som vanligt
Framtiden är oviss och det är intressant
Det ordnar sig alltid
Jag är här och nu, det är allt, det är tillräckligt
/ TNB
Baka, baka, liten kaka
2011-02-15“Vi har trevligt på jobbet. Jobbar hårt, men passar gärna på att fika och samtala någon gång per dag. Det bidrar både till erfarenhetsutbyte och trivsel.” Låter bra, och forskning stöder att de informella mötena verkligen gynnar verksamheten.
Men vad säger vi om detta: “Lite extra festligt är det på fredagar, då blir det kaka. Vi turas om att baka, har en lista i köket så att alla kan hålla reda på vems tur det är.” Fantasin sätts i rörelse, berättelsen tar olika riktningar.
Ska det vara, ska det i alla fall vara kvalitet
Som: “Vi är några få som tycker att det är jättekul att byta kakrecept, men häromdagen fick vi Kenyansk grönkålspudding, skitäckligt men onekligen ett kul initiativ från Olle som kom loss första gången på tre och ett halvt år, mest för att retas med oss husmödrar som han larvigt nog kallar oss”. Fortfarande gott humör, finns här en hälsosamt distanserad inställning till arrangemanget?
Eller vad tänker vi om detta: “Ja det finns ju några som aldrig bakar, påstår att de inte kan eller har tid, eller bara slänger fram en färdigköpt rulltårta, känns ju inget vidare för oss som anstränger oss. År ut och år in.”
Nu blir det måhända lite mer komplicerat. Hur mysigt kan vi ha det innan det trevliga blir familjärt, när gränsen mellan arbetets professionella gemenskap övergår till hemmets privata ritualer? När det inte räcker att vara kompetent inom sitt ämnesområde och ambitiös i sitt medarbetarskap. Man förväntas baka kaka också. Och ger man fan så hamnar man utanför. För så har vi ju alltid gjort. Bakat kaka.
Då blir inte den trivsamma vanan inte så oskyldig eller ofarlig längre. Förstås för att kabakandet i sig har ett så tydligt internfokus, här har vi tid att ha det lite mysigt. Men främst för att en outtalad förväntan, utan tydlig förankring i en genomtänkt och gemensam kundfokuserad kultur är ägnat att skapa godtycke, att slumpartat överlåta till informella ledare vad som går an och inte. Bestämma över skuld och skam.
Så vad är lösningen, att som chef göra kakbakningen obligatorisk? Nja, det strider sannolikt mot en massa arbetsrättsliga överenskommelser. Förbjuda kakbakning? Måhända inte. Det rimliga är väl att komma överens om att varje kaka är en verklig gåva. Att ta emot eller vänligt tacka nej till, utan varje fantasi om gentjänst eller motprestation.
En sådan kaka smakar bäst!
/ TNB
Knowledge management
2011-02-06I dagens DN (länk) tar en chef i en stor offentlig organisation till orda. I utdraget nedan har organisationsnamnet ändrats till ett “vi”. Så blir kanske texten lättare ta till sig. Eftersom den angår alla som jobbar i ett sammanhang i ständig förändring, med ständigt nya utmaningar och möjligheter att göra ett ännu bättre jobb. Vilket torde gälla envar.
Systematiserad kunskap
“Vi behöver i högre grad bli en lärande organisation. Det finns mycket kunskap inom vår organisation och arbetsmetoder utvecklas på många håll. Vi skulle dock kunna tillvarata erfarenheter och metodutveckling på ett mer strukturerat sätt. Det handlar om att bli bättre både på att utvärdera och på att sprida goda exempel så att de används i hela organisationen.
Därför inrättar ledningen en ny funktion för utvärderingsverksamhet. Satsningen är starkt inriktad på arbetsmetoder som är till praktisk nytta i det dagliga jobbet. Till funktionen knyts ett råd med akademisk kompetens som ska garantera att utvärderingsverksamheten håller hög kvalitet. Resultaten av de kvalificerade uppföljningar som görs ska publiceras i en rapportserie och på andra sätt spridas inom organisationen.
Alla inom vår organisation har sedan ett ansvar för att metodutvecklingen används…. Det tas fram mycket ny kunskap om hur vårt arbete kan bedrivas, men nya metoder och rutiner måste tillämpas snabbare och på fler ställen än vad som sker i dag.”
Vilken organisation kan detta gälla? Kanske borde det vara där Du jobbar!
/ TNB
Inte tycka till
2011-01-20- Kära medarbetare. Vi ska nu börja vår process för att tillsammans skapa en framgångsrik arbetsplats. Vägen ligger öppen, men ledningen har pekat ut riktningen. Ett viktigt beslut är att vi ska ha en öppen arbetsplats, för alla. Syftet är att stödja utveckling, samverkan och lärande. Några av Er ser detta som en möjlighet, för andra är det en stor utmaning. Oavsett våra olika utgångspunkter behöver vi allas engagemang och erfarenhet för att lyckas.
Handdriven oljepress - ett sätt i en by i Kenya att göra det bästa av situationen
Så högtidligt kan det låta när en engagerad projektledning beskriver arbetet med en ny arbetsplats. Och frågan som ofta kommer är: - Jahaja men vad kan vi vara med att påverka, är inte allt bestämt? Och kanske: - Andra gånger när vi bjudits in att tala om hur vi vill ha det så har det i alla fall inte blivit så, och då känner man sig ju bara lurad.
Nu gäller det att vara omsorgsfull med orden. För om vi har uppdraget att utveckla en framgångsrik verksamhet så räcker det sällan att tycka till. Frågan är inte hur vi brukar jobba, och inte eller hur vi vill jobba. Utveckling av nya produkter kräver ju förutsättningslösa resonemang, noggrant funderande, skarpa analyser.
Det handlar förstås om hur vi bör jobba.
Och svaret vi söker måste vara ett antagande om en sorts verklig sanning, inte ett mellanting mellan två motsatta ståndpunkter som ju definitionsmässigt aldrig kan vara en lösning: - Det är bra med höga hyllor för avskärmning! - Nej det är bra med låga hyllor för överblick! - Då tar vi halvhöga hyllor så får vi varken eller!
Inget ställningstagande i sakfrågan, i bästa fall en ångestdämpande kompromiss.
Och trots alla kloka resonemang så vet vi att när vi talar om framtiden så handlar det i bästa fall kvalificerade gissningar i en värld i ständig förändring. Mycket blir bra, en del måste ändras. Och då gäller det att se varje justering, inte som ett misslyckande, utan som en möjlighet till förbättring.
Det är inte så lätt det här, om man är tveksam, orolig eller rent av förbannad. Att se det som verkar som ett problem som ett villkor att förhålla sig till. Att göra det bästa av situationen, som tycks ändras hela tiden. Att stå ut med att sanningen är flyktig och att det gäller att pröva sig fram. Att ta gemensamt ansvar för framtiden trots att den egna uppfattningen inte alltid vinner gehör. Att vägra vara offer och välja att vara medskapande. Trots allt.
Och ändå är det ju så framgång skapas.
/ TNB
Svar om korruption
2011-01-04Så här skriver Håkan Andersson, ansvarig för Föreingen Kisumus projektet i Kabondo i västra Kenya med skolan S:t Christine för förädralös barn, mikorolån till änkor med mera. Erfarenheter att lära av, i Sverige såväl som i andra sammanhang.
Gratis morgongröt är en framgångsfaktor, hungriga barn har svårt att lära.
“Det närmar sej nu 10 år, vårt projekt i Kenya, Skolan S:t Chritsine, mikorolån med mera. Korruptionen är alltid närvarande, men i vårt skolbygge och våra andra projekt har vi kunnat hålla den undan genom att målmedvetet arbeta från gräsrotsnivå och alltid ha en rejäl lokal förankring.
Vi har fått mer beröm för att vi lyckats arbeta utan korruption än för att vi skapat en av västra Kenyas bästa skolor till förmån för de föräldralösa barnen i “vår” by.
Tydlighet, långsiktighet och pålitlighet är nyckeln. Det tar lång tid innan man i Kenya, oavsett nivå, vågar lita på det raka, hederliga, alternativet. Bygger man inte upp detta förtroende, vilket tar minst 4-5 år, så är man dömd att fastna i träsket.
Det går att hitta och stödja ett lokalt ledarskap som lever efter “våra” principer. De kommer i bästa fall att kunna utgöra grunden till något bestående om de har tillgång till de resurser som krävs. I det korrupta samhället gäller nämligen principen att alltid förhandla utifrån en styrkeposition. Den fattige har ingen möjlighet att skapa en sådan utan är hänvisad till att verka inom det korrupta systemet.
Systemet fungerar som en gam - ska alltid ha sin köttbit oavsett om den kommer från ett as eller något levande som kommer att dö när köttbiten slits loss.
Solidariteten finns nog, men så länge den gäller inom familjen, släkten, klanen, stammen och inte inom det lokala samhället så är den tyvärr ett destruktivt inslag snarare än en väg ut ur problemen.”
Korruption
2010-12-19Det är ofta väldigt meningsfullt att resa på tåg. Restaurangvagnen mellan Nairobi och Mombasa erbjuder exempelvis ett möte med två unga människor som berättar om sina liv och sin syn på framtiden. En av dem läkare i ett statligt program för aidssjuka, den andra entreprenör som vill starta en skola. De är förtvivlade över alla hinder. Fattigdom byråkrati, uppgivenhet. Men också laddade inför allt som behöver göras.
Mötesplats för människor i rörelse
Det värsta är korruptionen menar de. Den förlamar möjligheten till utveckling. Det räcker inte att veta vad man vill uppnå, forma strategier, rekrytera kompetenser, skaffa resurser, utveckla rutiner. För sedan, när det är dags att trycka på knappen, så händer ingenting eller något helt annat det avsedda.
I skarvarna mellan alla system och individer som måste samverka så finns där nämligen några som har en annan agenda, ser till sig själva, styr och ställer, skaffar sig fördelar, aktivt saboterar resultat efter som framgången i sig bidrar till tillförsikt och hopp, mobiliserar de goda krafterna och hotar det korrupta systemets fortlevnad.
Inte för att de är särskilt onda, mer troligt för att de flesta är fattiga, på riktigt.
I vårt väldigt rika svenska samhälls- och näringsliv är väl detta uppenbara saboterande ovanligt. Även om det emellanåt hörs ett trögt gnällande - ja men jag då, vad tjänar jag på detta? Men den Kenyanska berättelsen kan ändå ge ledtrådar till vad som skapar framgång genom att inspirera till en motbild. Vad är motsatsen till korruption, vilka ord kommer till oss?
Helhetssyn, oegenyttighet, transparens, omsorgsfullhet, ordning, lojalitet, disciplin, kundfokus, solidaritet?
Solidaritet? Jo det viktigaste är nog just det. Såväl här i Kenya som därborta i fjärran nord.
/ TNB
Äntligen en smula respekt
2010-12-17Den stora behållningen med att resa är att få nya perspektiv på sitt liv, sitt sammanhang, på det invanda.
En position att längta till
På klubben i Nairobi finns en självklar ordning som känns avlägsen, fast den var självklar för bara 10 år sedan i Sverige. Rum som belöningssystem och statutsmarkering. Fast det denna gång gällde en parkeringsplats
Någon som önskar gamla tider åter?
/ TNB
Mobilitet är hälsa
2010-12-06Ytterligare en artikel i DN, se här, berättar om det ergonomer har varit överens om i årtionden. Det viktigaste är att röra på sig för att må bra på jobbet.
Folksam är steget före!
Kan tyckas självklart men innebär enligt de främsta experterna på belastningsergonomi och hälsa exempelvis att:
Har Du bekvämt nära till fikaautomaten, använd en längre bort eller ta en omväg
Har du en arbetsstol som någon anpassade för 10 år sedan särskilt för Dig, byt stol med grannen och ändra inställning flera gånger per dag
Har Du tur har den arbetskamrat Du bytte med ingen stol, han står eller ännu bättre använder en balansboll, det ger magmuskler.
Tjata om en soffa till arbetsgruppen, inte för att sitta i, utan för att ligga bekvämt uträckt, perfekt för att läsa en text eller ta en powernap efter lunch.
Jobbar Du i flexkontor och släpar runt på papper du borde slängt, se det som gratis möjlighet att stärka rygg, mage och ben.
Och framför allt, bestäm Dig för att det trots allt är riskfyllt eller i alla fall tråkigt att åka hiss. Jobbar Du på 10 trappor får Du garanterad en superkondition.
Så finns förstås ett alternativ. Att köpa ett gymkort och leva med ett dåligt samvete för att det utnyttjas så lite.
Valet är Ditt!
/ TNB
Arbetsplatsens kvaliteter 4: Avskildhet
2010-11-04Människor är olika. Om det gäller kunderna, så vill det till att det gäller medarbetarna också. Annars riskerar vi att inte erbjuda rätt saker. Människors olikheter beror på erfarenhet, roll och arbetsuppgift, men även det som med en smula oklar innebörd kallas personlighet. Inte minst visar det sig när det handlar om behovet av avskildhet.
Distraherande utsikt?
Avskildhet i arbetslivet behövs för fokuserat koncentrationsarbete. Tester som gjorts visar på tydliga samband. Försöksdeltagarna utförde korrekturläsning under olika villkor. Tystnad, brus, samtal med obegripligt pladder och för deltagaren meningsfullt innehåll.
Så klart fungerade den tysta miljön bäst, och en omgivning med brus och samtal sämre. Andra vittnar om att just samtal utan relevans är väldigt påfrestande, man hör, men man fattar inte.
Men så är de individuella skillnaderna stora också. Somliga kan lätt skärma av, andra behöver mer stöd för att fokusera. Och då hamnar vi i diskussionen om arbetsplatsens utformning, hur vi skapar avskildhet, men möjliggör tillgänglighet. Svaret är det vanliga, och skenbart enkelt:
Genom att välja plats efter behov förstås. Inom eller utom arbetsplatsen. Hur svårt kan det vara?
Men så är är det ju det där med det lilla oskyldiga ordet “välja”. Att dra sig undan. Vara i fred. Hålla sig för sig själv. Litar vi verkligen på att medarbetaren val är riktigt klokt. Handlare det om koncentration eller i själva verket något annat. Att inte vara lagspelare, inte vara öppen för nya intryck, inte dela med sig. Förenat med skuld och skam.
Så är till slut utmaningen att förena tillgänglighet och koncentration något mycket större än att skapa en plats. Snarare handlar det om att jämt och ständigt samtala om vad som skapar kundnytta och hur den bäst formas i olika typer av arbetsuppgifter.
Sedan löser sig det där med platsen av sig själv.
/ TNB
Arbetsplatsens kvaliteter del 2: Mobilitet
2010-10-03Att, vilket förordas i föregående inlägg, erbjuda variation på en arbetsplats är inte så meningsfullt om vi sitter fast. Om verksamhet och arbetssätt hindrar medarbetaren att röra sig fritt i arbetslandskapet och att välja plats beroende på arbetsuppgift. Det är främst två saker som kan sätt käppar i hjulet.
Inte så där väldigt mobil
Det ena är tekniken, att vi sitter fast i väggen med kablar till datorn och telefonsladd. Går numera att lösa enkelt och till tämligen låg kostnad med bärbara datorer och s.k. mobila smarta telefoner. Onödigt annat än för chefer och handelsresande, resonerar ibland fortfarande mindre upplysta ekonomichefer och glömmer att värdet av de långsiktiga produktivitetsvinsterna vida överstiger en engångsinvestering.
Det andra är beroendet av papper.
Dels det faktiska, att egen eller omgivningens information visserligen skapas digitalt, men sedan skrivs ut, distribueras och lagras som papper. Vilket oftast beror på och bristfälliga rutiner, oöverskådliga strukturer och dålig utrustning. Samt stundtals på en eftersläpande lagstiftning som likställer original med cellulosafibrer och bläck.
Dels svårigheterna för den enskilde medarbetaren att släppa taget om pappersalmanackor, kollegieblock och Jopapärmar i glada färger. För att det funkar hyggligt, är snabbt åtkomligt, medger anteckningar i marginalen, så brukar många resonera. Men kanske beror motståndet på att de digitala alternativen inte är så lätta att erövra, det krävs utbildning och träning för att det digitala alternativet ska vara bättre.
Genomtänkta strukturer, utbildning, träning, utrustning. Bara för att kunna byta plats, kan det verkligen vara värt det? Jo sannolikt eftersom vi då samtidigt ökar organisationens förmåga i andra avseenden, som exempelvis gemensam tillgänglighet.
Vilket är ämnet för nästkommande inlägg.
/ TNB
Lika barn, lika bäst - Repris från 2009
2010-09-20Med anledning av ett förfärligt valresultat:
Tänk dig att Du går på restaurang. Snyggt och prydligt, vita dukar, trevligt bemötande, tända ljus. Nu ska vi se, vad finns att äta? Rösti, pommes frites… men vad är detta? Potatismos, potatisgratäng, potatisplättar! Stekt potatis, kokt potatis, bakad potatis. Nej, jag vill gärna ha en bit kött och lite sallad. Finns inte? Fisk, fågel? Inte det heller, vi går någon annanstans, nej jag vill inte ha chips!
.
Vilken egendomlig restaurang, vilken dålig idé, bara potatisar, löjligt! Och ändå är det ju så många formar sin värld, befolkar sitt liv, väljer sina vänner, hittar sin grupp och rekryterar organisationens medarbetare. Med de som är lika, som har samma erfarenheter, gillar samma sak, har liknande färdigheter:
Här hos oss är vi unga sportiga och utåtriktade. Eller äldre, en smula konservativa och med akademisk utbildning. Ett härligt tjejgäng. Vi på vänsterkanten. En fin grabbgemenskap. Med känsla för stil och sunda värderingar. Lika, det är ju tryggats så. Och lika barn lika bäst.
Ja så resonerar många och är det inte mänskligt, en del av våra gener, att misstro de okända och främmande en smula, det som kan äta upp oss eller skada gruppens gemenskap? Så kan vi utbyta förstående blickar och nicka till varandra. Och låtsas som om det inte är väldigt korkat att bara unna sig smaken av potatis och framför allt inte ha något annat att erbjuda världen. Påstå att lika barn leka bäst.
.
Individen och gruppens ensak kan någon tycka. Men för den som har till uppgift att nå framgång och åstakomma något är förstås enfalden katastrofal. Eftersom det i en värld i förändring krävs nya lösningar, och eftersom dessa skapas i skärningspunkten mellan skilda utgångspunkter, talanger och kompetenser. Allt annat än största möjliga mångfald är alltså tjänstefel. Och dessutom problematiskt i ett existentiellt och moraliskt perspektiv.
Med lite fler exempel brukar det nämligen bli en riktigt tråkig stämning. För hur gör vi om de andra är exempelvis romer eller resande, judar eller araber, de vi inte vill ha med. Eller rent av inte talar svenska och kanske dessutom tillber en gud, en annan än vår svenska stadskyrka åkallar alltså. Så trist det blev plötsligt, det är ju ingen här som är fördomsfull, det är bara frågan om att vara praktisk, få det att funka smidigt liksom. Låt de lika barnen komma till mig, sa ju Jesus.
Jaha och vad ska vi då säga om människor med funktionshinder. Blinda, döva, tal- och språkstörda, nedsatt motorisk förmåga ja rent av är det vi brukar kalla för förståndshandikappade, de har ju inget förstånd. De vi allt mer sällan ser ute på gatorna, i trygg förvaring någon annanstans än hos oss. Vad i all sin dar ska vi göra med dem? Vad har de med oss andra friska, vanliga att göra. Vi som är normala för att säga som det är.
Normala? Nja nu gäller det att välja sin ord väldigt noga. Som politikerna fast de just i detta avseende misslyckas kapitalt. De som talar om integrering, ja rent av skapar ett helt statligt verk med detta namn. Ett ord som ju utgår från ett normaltillstånd, som den kommer utifrån ska bli en del av. På systemets villkor. Vi har inget emot morötter, bara de är mer runda och lite beigebruna liksom. Normalisering alltså, för att säga som det är. Lika barn.
Sedan har vi flera intressanta ord. Ett som mer sällan förespråkas är exkludering. Är Du tomat, röd och liksom mosig inuti, nä, sådana vill vi inte ha hos oss. Så tydliga vågar sällan några vara även om verkligheten konstrueras att fungera utstötande. Och även om tomaterna själva ibland håller sig på sin kant, söker identitet i det särskiljande mer än det gemensamma. Som bildar föreningar utifrån det specifika. Broschyrer på vårdcentralen: Kurdiska tinnituskamrater träffas på onsdagar, lesbiska stomiopererade på torsdagar. Vi och de andra, med tillräckligt många gemensamma nämnare blir vi inte många men väldigt väldigt lika. Och förstående för det särskilda hos just oss. Eftersom vi inte känner att vi får höra till någon annanstans.
Och så till ett mer krävande och möjliggörande begrepp. Inkludering. Vilket betyder att hela sammanhanget ändrar sig i takt med att nya aspekter tillkommer. Utvidgar sina gränser, begränsningar. Oj så intressant, en salladsingrediens till! För att nu tjata på om grönsaker. Intressant därför att det utmanar det vedertagna, ger nya perspektiv, väcker starka känslor, utmanar och berikar, är obekvämt, skapar nya svåra frågor, visar på nya och radikalt nya lösningar. Både hos individ och grupp. Kräver innovation för att kunna hanteras. Särskilt om skillnaden är stor. Riktigt stor.
Så närmar vi oss till slut det riktigt politiska. Det partipolitiska. Behövs verkligen en ungdomsverksamhet som Lava i Kulturhuset i Stockholm, passar den inte bättre i förorten, tycker en kommunalpolitiker. Ska vi verkligen kräva att blinda och tal- och språkstörda små barn ska ha sin naturliga plats hemma, nej låt oss åter öppna internatskolor någonstans i Sverige, beslutar en utbildningsminister. Låt oss glasa in och sälja Segels Torg i Stockholm så försvinner missbrukarna ur synfältet kräver handlarna.
Argumenten finns alltid för ordning och reda. Kraften att försvara och omfamna det annorlunda, ömkliga eller farliga räcker inte alltid till. Inte när folkvald städpersonal raskt och redigt genomför sitt beting. Det är dumt och mycket sorgligt. Men än så länge kan vi alltid välja en annan restaurang. Vad finns det här då? Oj, vilken konstiga saker, kan de verkligen smaka gott?
TNB
Fikadags igen
2010-09-13Att samlas vid halv tio och halv tre har varit självklarhet på många arbetsplatser. En gammal tradition, rent av en lagstadgad rättighet. Omtyckt av många - Det är ju trevligt att få sig en pratstund om det ena och det andra som är lite personligt. Mindre uppskattat av andra - Hopplöst att behöva lyssna till samma snack om teveprogram jag inte sett, när vi har ett jobb att göra.
ICA:s huvudkontor kl. 09.25
Men för ungefär tio år sedan blev den organiserade kafferasten mindre självklar. Allt fler beskrev hur tempot höjts, att man inte hann, och att man förresten aldrig var på plats, möten i arbetsgrupper och projekt tog allt mer tid. Så sa man, inte utan stolthet - Joru så är det för oss, för folk i farten.
Jo, och farten har ju inte precis minskat de senaste åren. Inte heller mobiliteten, nu när allt flera arbetsplatser delar skrivbord för att få plats för en större variation av rum och inredning. Och nu anar vi en nygammal inställning till kafferasten.
- Vi är ju jämt på språng, jämt på olika platser i arbetslandskapet. Det är hopplöst att hitta tillfällen för småprat och snabba avstämningar. Och för att snacka lite skit emellanåt. Vi behöver nog bestämma att vi ses åtminstone en gång per dag, varför inte halv tio i fikarummet.
Ja varför inte?
/ TNB