I ett tidigare inlägg diskuterades processledarens möte med sektliknande slutna grupper. I en intressant krönika i DN kring bland annat yttrandefrihet och nationalism har Lena Andersson belyst frågan från ett annat håll.
Plats för autonoma i samverkan?
En sammanfattning av hennes resonemang, överfört till grupper och organisationer kan vara detta:
Man kan urskilja två skilda ideal för kontrakt mellan medlemmar i en organisation - Vänskap eller friktion. Vänskap låter trevligt och friktion obehagligt. Men situationen kan i själva verket vara omvänd, låt oss fundera!
Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap, kritik framförs försiktigt eller inte alls. Av hänsyn begränsas därför yttrandefriheten i den interna dialogen men används desto flitigare vid hot utifrån.
Vänskap är alltid potentiellt hotad. I vänskapsorganisationen ordnas och rensas så att de som blir kvar inte bara ska tolerera varandras olikhet, utan också godkänna varandra. Gruppen är sammansmält samtidigt som vänskapen exkluderar de andra, de som inte är Vänner.
Detta sorterande och ständiga försvar av av relationer skapar i vänskapsorganisationen ett behov av ett auktoritärt ledarskap, där någon tar på sig att skydda individ och grupp, och avgör vad gruppen tål och vad medlemmarnas känslor ska behöva utsättas för.
Friktionsorganisationen däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, alla är autonoma eller rent av en smula främlingar i en oöverblickbar tillvaro. Roller istället för relationer.
Ingen välkomnar någon annan till gruppen då det i detta ligger ägaranspråk och förväntan att den välkomnade ska inordna sig i en vänskap. Ingen självutnämnd ledare styr och ställer. Istället självorganiseras gruppen av en självklar ömsesidig respekt. Solidaritet istället för lojalitet.
Här är inte lika “varmt”, samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan stötas ut organisationen är också otänkbar.
“Som skillnaden i mentalitet mellan storstad och by” avslutar Lena Andersson.
/ TNB