Future Workspace

Så kom ett svar angeånde inlägget “Ett fall om tillgänglighet” se här. En slutsats kan väl vara att projektering handlar om att systematiskt både förutse och gestalta framtiden och att när den väl är här kan det gälla att snabbt agera inför det oväntade, vilket som väntat inträffar då och då. Och att lära av misstagen förstås.

Kolla: Spår av gul färg!

Så här lyder svaret från Lena Wohlström, landskapsarkitekt på Exploateringskontoret, Miljö och Teknik, i Stockholm

“Hej ! Stockholms stad försöker verkligen kontrollera handlingar och har t.ex. en tillgänglighetgrupp som granskar ritningarna enligt uppgjorda checklistor. På Liljeholmstorget har bl.a gångpassager, ramper, m.m. granskats.

Problemet med en beläggning som utgjordes av likadana stenar och hade samma mönster på både körbana och gångytor visade sig redan vid invigningen av gallerian. Då rörde sig inte folk över avsedda nedsänkta gångpassager. Det var fortfarande byggområde - litet snöigt och svårt att leda gångtrafikanterna på ett bra sätt.

Efter några tillbud bestämdes att kontraststen skulle sättas - men i avvaktan på den har entreprenören fått måla gul färg. Färgen har delvis blivit bortnött och leveransen har dröjt - svart sten från Kina. Efter kontroll med entrerprenören har de åter målat gult och ska sätta stenen förhoppningsvis nästa vecka.

Ibland kan även bra konsulter missa viktig information - t.ex att människor inte alltid rör sig på härför avsedda platser. Det var ganska många som ändå granskade ritningarna och där missade vi behovet av kontrastmarkering. Men den kommer som sagt - bättre sent än aldrig”!

Att skapa ett inkluderande arbetsliv i en inkluderande arbetsmiljö har diskuterats tidigare på denna sida, exempelvis här. Men i takt med att frågan om vad som är en arbetsplats blir allt otydligare kan det vara värdefullt att gå utomhus. Exempelvis till det nybyggda Liljeholmstorget i Stockholm, en dag i juni 2010:

Gatan t.v. är 10 cm lägre än trottoaren t.h

Den gående mannen hörde ett ljud, såg åt sidan, tog ett kliv och stöp handlöst på den stenbelagda gatan.  Han tittade misstroget på trottoarkanten kamouflerad med smågatsten, verkade mest förvånad och lite generad, även om det måste ha gjord ont, samlade ihop sina kassar och linkade vidare.

Vad var det som egentligen hände? Var detta en vardaglig, olycklig tillfällighet eller ett resultat av tidigare dåliga beslut och handlingar som denna dag spikrakt ledde fram till något som kunde slutat mycket värre?

För de som professionellt arbetar med planering är svaret uppenbart, brist på säkerhet och tillgänglighet är alltid systemfel. Brist på värderingar, kompetens, metoder och ansvar hos aktörerna. Så behövs lagar som stöttar:

“Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området.” Plan och bygglagen 2 kap 4 § 6 punkten.

“Viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper skall vara lätta att upptäcka. Trappor skall förses med kontrastmarkeringar så att synsvaga och personer med andra orienteringssvårigheter kan uppfatta nivåskillnaden”. Boverkets författningssamling 2004:15  §11.

Två frågor följer av detta: Uppfyller markbehandlingen formella krav på säkerhet för synsvaga eller tillfälligt ouppmärksamma? Om inte, vad händer nu med torget? Frågorna går vidare till berörda inom den grupp i Stockholms stad som ansvarar för tillgänglighet och Nivå arkitekter som designat markbehandlingen.

Vi väntar med spänning på svaret!

/ TNB

Vad är en lagom höjd  för en stol? Uppgiften delades ut på arkitektskolan för att öva upp förståelsen för samspelet mellan människa och den fysiska miljön.  Eleverna provsatte och mätte. Utfallet blev förstås olika beroende på längd och proportioner, men många svarade runt 40 cm eller strax däröver. Men var det rätt?

Snabba omställningar

I många andra kulturer sitter man lägre, närmast på golvet. Kanske beror det på att man är närmare en nomadiserad kultur där inte lösöre kunde transporteras, eller så är klimatet varmare och golvdraget mindre.

Det svenska industrisamhällets ståpulpet med högt sittande kan ha med inomhustemperaturen att göra, eller så bygger det på den insikt som alla ergonomer numera försöker förmedla: att aktivt stå eller för all del att avslappnat ligga, är det bästa för kroppen.

Sittandet sliter. 42,5 cm är inte alls lagom. Med det finns alternativ:

I en före detta industrilokal i Stockholm finns en arbetsplats för journalister, företagare och konsulter av olika slag. Det är något egendomligt vitalt och alert över arbetsmiljön. Som om man var på gång hela tiden.

Hemligheten är höjden på stolar och bord. Arbetsstolarna är 60 cm höga med ett extra stöd för fötterna och borden har ungefär köksbänkshöjd på 90 cm.  Lätt att sätta sig, bara en lite nigning, lätt att sitta bekvämt och framför allt lätt att stå upp och jobba när andan faller på eller kroppen säger ifrån.

Att här föreställa sig en lägre sitthöjd blir omöjligt. Nedsjunket, passivt, fastlåst, hämmande. Och lydigt på något sätt.

Så vilka är hindren för att ta steget till en bra kroppsergonomi, en dynamisk och varierad arbetssituation? Ja de är många och avsevärda tycks det. De flesta bygger förstås på vana, själva förändringen gör många genuint förvirrade. Inköpare får ångest över att redan gjorda investeringar ska framstå som misslyckade. Stolsfabrikanter anar problem. Arkitekter blir osäkra över de estetiska konsekvenserna. Fastighetsägare skräms av högre rumshöjder och sämre nyttjande av byggnadsvolymerna.

Men argumenten är överväldigande och utvecklingen oundviklig. Snart är framtiden här, kamrater! Med ett arbetsliv där framgång inte handlar om att sitta vackert, utan att stå på sig.

/ TNB