I Stockholm har debatten kring innerstadens utveckling tagit fart. Några aktuella projekt driver på: En planerad nybyggnad av den utslitna Slussen. Eller den just färdigställda Stockholm Waterfront som utmanar Stadshuset när det gäller betraktarens uppmärksamhet. Många är missnöjda.
Sorte Diamant. Harry Martinssons Aniara tonsatt av Karl-Birger Blomdahl?
För högt och för tätt! Förstörd stadssiluett! Skymd utsikt! Förskingring av Stockholms unika värden! Motorväg över vattnet! Ja kritiken är inte nådig, men bemöts av andra: Dags för fönyelse! Varje tid ska göra sina avtryck! Stadsmässighet är tät bebyggelse!
Inte sällan kan de två grupprena identifieras som “vanligt folk” vs experter. Men vad handlar detta om egentligen? Och går det att hitta ett sätt att föra dialogen framåt?
Ett sätt att bedöma arkitektur är som bekant att jämföra med andra konstarter. “Arkitektur som frusen musik” är ett sätt, att så att säga lyssna till det man ser: Vacker melodi? Svänger det?
En annan analogi är det skrivna ordet. Som läsare har vi gemensamma förväntningar på olika typer av texter. Romanens berättande, poesins utforskande, essäns klargörande. Kanske kan irritationen hos arkitekturens brukare förstås om vi gör en jämförelse med litteraturen?
Så vad erbjuds vi i så fall när det gäller Stadshusets nya granne eller det dramatiska mötet mellan Mälaren och Saltsjön? White som arkitekturens… Stagnelius? Berg som stadsbyggnadens… Elfride Jelinek?
Jämförelsen med någon sorts litteratur skulle väl kunna föra tanken vidare? Kanske, men då får vi tänja på begreppet en smula. Eftersom det inte är höjd, längd eller bredd utan just själva bristen på innebörd som som är problemet med dessa projekt, avsaknaden av en utmanande berättelse, avsaknaden av ett undersökande av våra existensiella villkor, avsaknaden av en ett lärorikt samtal. Ja det är ju frånvaron av mening som gör ett läsande folk förbannade.
Men vi får bjuda till, och jo visst så klart, här har vi det:
Arkitektur som en bruksanvisning. För en dvd-spelare till extrapris, typ. Vi förtjänar bättre.
/ TNB
Elegant, Monsignore!
Tack för att du tar dig tiden att skriva!
Men tillåt en fotnot från en cyniker. Jag har nästan lite svårt att tro att människors peripatetiska nej-sägande har med så raffinerade faktorer att göra såsom existentiella villkor. Nu har jag inte din livserfarenhet förvisso, men under mina korta år har jag funnit att människor missnöje drivs oftast av långt simplare motiv än så. Ett avund eller en ovana, omotiverat tyckande (i individualitetens namn, givetvis), ett upprepande av andras färdigbakade åsikter - eller en kombination av någon eller några av dessa.
Bristen på samtal och existentiellt credo är ju ett ädelt motiv.
Eller, så är de rädda för något helt annat: Stadbilden som ett humanistiskt manifest av Ayn Rand.