Start | Skribenter | Boktips | Kontakt

Arkiv: maj 2010

Kommentar om Hållbarhet

2010-05-29

En  kommentar till ett äldre inlägg om kretsloppsanpassning och hållbarhet, se här, är mycket tänkvärd.

julrosEn blommnade ros på nyårsafton, vackert men också sorgligt

Så här skriver signaturen AL:

” När ska vi inse att den allra största miljöpåverkan från kontorslokaler är själva storleken på de fullutrustade, uppvärmda, upplysta, syresatta och kylda lokalerna? Hur långt är vi beredda att gå i vår förändringsvilja för att verkligen göra en insats här?

Det är ju även här som med mycket annat i miljödebatten - det måste handla mer om minskad konsumtion - inte bara om olika miljöriktiga val och hur vi gör oss av med det vi fortsätter konsumera i hög takt!

Börja jämföra miljöpåverkan mellan ett yteffektivt, modernt kontor med anpassat antal arbetsplatser och  ett motsvarande med arbetsplatser som bara utnyttjas till 50-60%!

Jag tror att det kan bli riktigt intressant och något att känna sig stolt över även som medarbetare! (vilken man kanske inte är på samma sätt över hur mycket pengar man sparar på mindre ytor…)

Återigen rätt enkelt att vara en fin människa på jobbet! “

Coffice

2010-05-27

Var börjar och slutar det offentliga rummet? Vilka omständigheter bidrar till utveckling? Vad skiljer en arbetsplats från en mötesplats? Är det rimligt att förvänta sig servering av en perfekt kopp kaffe under kundmötet?

1274279117_photographer_julia-landgren_coffice_nod_c-o-m-b-i-n-e_2009_09

En dag på jobbet

Frågorna har givits ett svar i Coffice på Söder i stockholm. Arkitektföretaget COMBINE upplåter delarna närmast gatan till vad de kallar en arbetsklubb.

Du kommer in i lokalen från gathörnet. Möts av en bardisk, mackor, kaffe. Sedan till vänster ett svart snöre, en mycket diskret avspärrning till en lounge och mötesrum. Innanför anas arkitektkontoret.

Bardisk av hamrat koppar, betonggolv, diverse svarta fåtöljer och kanalplast som skrivtavlor. För den som behöver vägledning finns en en del noteringar på kakelväggarna ritat med svart spritpenna.

Akustiken är sisådär, stämningen mycket vänlig. Avspändhet, uppmärksamhet. Platsen är perfekt för att slinka in en stund och jobba med sig själv, och helt idealisk för att ta ett möte med en kund som till dess trodde att han eller hon visste vad ett kontor är.

Coffice är främst en handling, just nu. Men måhända också början på en väg framåt mot nya överenskommelser kring vad framtidens framgångsrika arbetsplats bör vara.

Hörnet Östgötagatan - Tjärhovsgatan. Kom förbi och kolla läget!

/ TNB

Korrespondens med DN

2010-05-25

Mail till kulturredaktören Björn Wiman:

kopenhamnStudentbostäder i Köpenhamn, Tietgenkollegiet, Lundgaard & Tranberg

“Hur kommer DN ta sig an bevakningen av arkitektur i framtiden?

Svaret är inte givet. Alton skriver om hur arkitekturen ser ut, andra skriver om arkitekterna i sig, nästan ingen om vad arkitekturen gör.

Någon skriver om hus, andra om landskap, inredning eller sk design, nästan ingen förutsättningslöst om det gestaltade rummet, ute eller inne, eller mitt emellan.

Någon skriver om stadsbyggnad, men nästan ingen om staden som medskapare av… exempelvis kärlek eller innovation.

Vore detta litteratur skulle hela kulturvärlden protestera. Arkitekturen behöver allt en smula hjälp, särskilt som det intressanta samtalet alltså förs i skarvarna, mellanrummen och övergångarna mellan det ena och det andra, där inte så många vistas.

Men talangerna finns, i tidskrifter och bloggar, många är unga, några är arga. Börja med att bjuda in dem till ett möte och fråga dem: Hur bör vi ta oss an bevakningen av arkitektur i framtiden?

Vänliga hälsningar, Thomas Nathorst-Böös”

…..

Från Björn Wiman:

“Hej, tack för mejl och bra idéer. Jag vidarebefordrar till Birgitta Rubin som är ansvarig för ämnet.

Vänliga hälsningar, Björn”

…..

/ TNB

Arkitektur som litteratur

2010-05-20

I Stockholm har debatten kring innerstadens utveckling tagit fart. Några aktuella projekt driver på: En planerad nybyggnad av den utslitna Slussen.  Eller den  just färdigställda Stockholm Waterfront som utmanar Stadshuset när det gäller betraktarens uppmärksamhet. Många är missnöjda.

arbetsplats-sorte-diamantSorte Diamant. Harry Martinssons Aniara tonsatt av Karl-Birger Blomdahl?

För högt och för tätt! Förstörd stadssiluett! Skymd utsikt! Förskingring av Stockholms unika värden! Motorväg över vattnet! Ja kritiken är inte nådig, men bemöts av andra: Dags för fönyelse! Varje tid ska göra sina avtryck! Stadsmässighet är tät bebyggelse!

Inte sällan kan de två grupprena identifieras som “vanligt folk” vs experter. Men vad handlar detta om egentligen? Och går det att hitta ett sätt att föra dialogen framåt?

Ett sätt att bedöma arkitektur är som bekant att jämföra med andra konstarter. “Arkitektur som frusen musik” är ett sätt, att så att säga lyssna till det man ser: Vacker melodi? Svänger det?

En annan analogi är det skrivna ordet. Som läsare har vi gemensamma förväntningar på olika typer av texter. Romanens berättande, poesins utforskande, essäns klargörande. Kanske kan irritationen hos arkitekturens brukare förstås om vi gör en jämförelse med litteraturen?

Så vad erbjuds vi i så fall när det gäller Stadshusets nya granne eller det dramatiska mötet mellan Mälaren och Saltsjön? White som arkitekturens… Stagnelius? Berg som stadsbyggnadens… Elfride Jelinek?

Jämförelsen med någon sorts litteratur skulle väl kunna föra tanken vidare? Kanske, men då får vi tänja på begreppet en smula. Eftersom det inte är höjd, längd eller bredd utan just själva bristen på innebörd som som är problemet med dessa projekt, avsaknaden av en utmanande berättelse, avsaknaden av ett undersökande av våra existensiella villkor, avsaknaden av en ett lärorikt samtal. Ja det är ju frånvaron av mening som gör ett läsande folk förbannade.

Men vi får bjuda till, och jo visst så klart, här har vi det:

Arkitektur som en bruksanvisning. För en dvd-spelare till extrapris, typ. Vi förtjänar bättre.

/ TNB

Each one, teach one

2010-05-15

Det talas mycket om lärande organisationer. Så klart, det är ju ett villkor för utveckling, som är en förutsättning för att överleva. Som grupp, som individ. Att vara i rörelse.

arbetsplats-grottan-robben-island2

Som den grupp, ja den rörelse, runt Nelson Mandela som formade det ANC som skulle ta Sydafrika ett första steg från apartheid och förtryck.

På Robben Island tillbringade Nelson Mandela nitton år. Man arbetade i ett stenbrott. Vila fick man göra i en grotta, i skydd från sol och regn och de vakande ögonen i vakttornet. Ett tillfälle till andhämtning, men också till utvecklande samtal. Om världen, Sydafrika och politiken.

Det handlade om att ta varje chans. Alla skulle bidra, alla kunde bidra, med kunskap och erfarenhet. Det gällde att dela med sig och att lyssna. Så hade man ett motto:

Each one teach one.

/ TNB

Sekten

2010-05-09

Som processledare möter Du ibland en säregen upplevelse. Plötsligt går samtalet trögt med en ny grupp. Ett öppet och undersökande samtal där olika uppfattning bryts och kunskaper erövras uteblir. Istället tiger medlemmarna, väntar in varandra, och formulerar sig sedan skriftligt eller skickar fram ett ombud efter att enats i egna möten.

Du har hamnat hos en sekt.

arbetsplats-sektRoligare än så här blir det sällan i en sekt

Ordet är värdeladdat, associerar till religiös extremism eller rituell sex, men tar sig förstås ofta mindre spektakulära uttryck. Det finns olika kriterier för en sekt, många är eniga om att den är sluten, att medlemmarna anser att de representerar en absolut sanning, att ledarstilen är karismatisk och manipulativ, och att den gör åtskillnad mellan ett “oss”, medlemmarna inom gruppen, och “de andra” ickemedlemmarna.

Frågan är förstås om kortsiktigt välfungerande sektliknande grupper är farlig för sina medlemmar och den organisation de ingår i. Svaret måste rimligen bli ja. Farlig eftersom oförmåga att till sig yttre intryck utesluter lärande, hindrar utveckling och med subtila medel stöter bort nya medlemmar som skulle kunna tillföra en ny mångfald.

Sådana grupper bör förstås splittras och medlemmarna ges stöd att agera självständigt.  Att gradvis formulera en annan och egen bild av omvärld,  organisationens uppdrag och arbetssätt.  Att lära sig  att  möta andra utan att vara sammansmält, att lita till sin förmåga att vara autonom och samtidigt levande.

På denna plats har vikten av gemensamma förhållningssätt lyfts fram, exempelvis här . Frågan är om det med dessa utgångspunkter kan vara farligt med alltför starka och gemensamma värderingar? Men här blir svaret nej,  i själva verket är det ju tvärtom! I sekten kan inte värderingar diskuteras, det förutsätter ju en dialog med kundfokus, öppenhet och nyfikenhet.

Och då spricker sekten, som trollen i solsken!

/ TNB

Cirkulation

2010-05-01

I många organisationer finns två helt olika uppfattningar om vad som skapar framgång.

Å ena sidan: Allt hänger på långsiktig förnyelse. Då måste vi skapa förutsättningar för innovativ utveckling! Genom att vara tillgängliga för varandra och våra olika kompetenser. Öppenhet!

Å andra sidan: Allt hänger på kortsiktig lönsamhet. Vi måste skapa förutsättningar för effektiv produktion! Genom att arbeta koncentrerat med det som var och en är bäst på. Avskärmning!

arbetsplats-cirkulation

Mina damer och herrar, tag plats!.

Vilka har rätt? I de flesta organisationer är förstås svaret: Båda. De olika förhållningssätten förutsätter varandra. Svårigheten är att handskas med denna paradox.

Somliga löser det genom att försöka dela medarbetarnas tid, sätta av kanske 10 % till utveckling. Roligt men stressigt. Många delar verksamheten i två delar. Fabriken och laboratoriet. De kreativa och de nyttiga. Dilemmat är att det raskt uppstår olika verklighetsbilder och olika kulturer. Vi och dom. Att grupperna inte möts.

För oss som sysslar med att utveckla arbetsplatser kan också kraven verka oförenliga. Om utveckling kräver öppenhet och produktion avgränsning, hur gör vi då? Den vanligaste lösningen är just nu att skapa olika platser för olika behov. Och att möjliggöra cirkulation mellan dessa. Genom exempelvis minskat pappersberoende och med stöd av mobil teknik.

Samt viktigast, skapa förutsättningar för nya möten genom delade platser. Då kan jag som utvecklare välja att vara koncentrerad bland de som producerar, när det behövs. Och jag som producerar kan, när det är dags att utveckla, sitta tillsammans med innovatörerna.

Och här har ledare med utvecklings- och produktionsfokus faktiskt kunnat mötas i en ohelig allians. Så bra, både kreativt och ekonomiskt med flexkontor! Då kan vi ju också minska antalet arbetsbord, vi ju ändå så många tomma platser, menar även ekonomichefen glatt.

Här gäller det dock att vara mycket försiktig, det visar aktuella erfarenheter från de som prövat och utvärderat. För om vi minskar antalet arbetsplatser allt för mycket kan de möten vi efterfrågar inte äga rum. Då finns ingen lucka, inget verklig möjlighet att välja den bästa arbetsplatsen för dagen. Ingen plats för cirkulation.

Och då sker varken utveckling eller produktion.

/ TNB