Start | Skribenter | Boktips | Kontakt

Arkiv: 2009

« Äldre inlägg
Nyare inlägg »

Immateriella upplevelser

2009-08-27

Ägandets betydelse diskuteras i en artikelserie i DN, länk. Människor vittnar om hur föremål kan skänka en känsla av lycka. Som beror på exempelvis upplevelse av makt, tillhörighet, kontakt med det förflutna, påminnelse om människor man älskat, status eller tillfredsställelsen av perfekt funktion.

arbetsplats-hmvNär verktygen var synliga och en del av meningen

Inte alltid är föremålen materiella i vanlig mening. En läsare berättar om en MP3-fil som laddats ned i ett viktigt ögonblick i livet, och hur lyssnandet till just den specifika versionen av filen ger musikupplevelsen en extra mening.

Just vårt sätt att skapa tillgång till musiken illustrerar väl en utveckling från en materiell till en mer immateriell distribution av upplevelser. Kanske något att lära av när vi samtalar om framtidens arbetsplats:

Först den så kallade levande musiken. Den ensamme utövaren eller den samspelta orkestern. Musik som skapades i stunden för de närvarande. Ett dynamiskt system med musikerna, deras instrument och lyssnaren som aktörer. Påtaglighet. Svettdropparna i pannan, harts som ryker från fiolsträngarna, vibrationer från det taktfasta stampandet.

Sedan det första stora skiftet, när ljudet kunde sparas på vaxrulle eller distribueras via radioutsändningar. Apparater förmedlade musiken. På ett alldeles magiskt vis strömmade klangerna från Sveriges Radios Underhållningsorkester ut till andaktsfulla lyssnare i vardagsrummen i folkhemmet.

Eller så kom musiken till i det knastriga ljudet från en stenkaka med den fantasieggande etiketten från His Masters Voice, hunden och trattgrammofonen. Varför ine ett potpurri från Rosenkavaljeren med Fred Winters orkester. Da dam!

Med LP-skivan togs förpackningen av musiken till nya höjder. Medvetet formgivna konvolut. Låttexter. Bilder, som den av John, Paul, George och Ringo i hemgjorda paraduniformer, att sätta upp på väggen, att betrakta samtidigt som vi föreställde oss en resa på en flod tillsammans med Lucy i himlen med diamanter.

Fast skivorna blev repade, trots avancerade skivspelare med balansvikter, spakar och picup med diamantnål. Känslig och dyrbar teknik, ett ständigt diskussionsämne, en del av upplevelsen. Och så förstås bandspelaren. Och blandbanden!

Med CD-skivan reducerades utrymmet. Konvoluten en smula påvrare. Den nya möbeln, CD-stället, blev en nödvändighet. Tekniken blev mindre påtaglig, gränssnittet mot lyssnaren en låda och en LCD-skärm med gröna bokstäver. Ful teknik utan doft.

Och så nyligen det andra stora skiftet. MP3-spelaren. Egentligen som en förlängning av datorn, där musik tankas hem, med eller utan betalning. Oändliga lagringsmöjligheter i en förpackning som ryms i fickan.

Och just nu nästa steg, Spotify, Du äger inte längre låtarna, har dem inte med Dig, men kan lyssna hur mycket Du vill uppkopplad på en databas med all världens musik. En sorts förlust, inte min låtsamling, möjligen min spellista. Så är det immateriella allt. Själva musiken är allt, upplevelsen. Apparaten är intet. CD-möbeln ett skämt.

Utvecklingen är förstås densamma inom många andra områden. Informationen digitaliseras, görs tillgänglig utan några som helst åthävor. Allt fler böcker och pappersdokument förlorar sin mening. Arbetet kan göras var som helst. Rummen omkring oss förändras, speglar allt mindre arbetets mening och innehåll. Humanistiskt bibliotek eller biomedicinskt laboratorium, samma sak!

Att sörja eller glädjas över? Varken eller antagligen. Snarare att hantera, att gestalta. När vi slipper apparaterna kan vi koncentrera oss på stödja upplevelsen. Humanistiskt bibliotek eller biomedicinskt laboratorium, inte alls samma sak, helt olika dofter, ljudmiljöer, ljussättning och materialverkan!

Och så dansar vi fortfarande till levande musik, stryker svettdropparna ur pannan.

/ TNB

postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

Förnedring

2009-08-25

I ett möte med en annan människa påstås de första sekunderna vara avgörande för ett bestående intryck. Sant eller falskt, i de flesta organisationer finns en överenskommelse om att medarbetarna bör vårda sin framtoning, både sinsemellan och mot kund. Att vara artig och trevlig i det personliga mötet är aldrig fel. Hur skulle det bli annars?

arbetsplats-ovardigt-mote1

Sturegatan 11, Stockholm, exempelvis

Det skulle bli typ så här:

Framsträckt hand och: - Hej jag heter Nisse.

Ingen kontakt.

- Jo alltså hej..

Väntan, inget svar.

- Jaa alltså, Nisse var namnet jag kommer från Bolaget…

Nu, hörs det inte ett svagt… rapande?

- Ja vi hade ju kommit överens om att träffas klockan nio…

Väntan, inget svar.

- Om jag talar lite högre kanske?

Väntan, inget svar.

- Det kanske inte passar så bra..

Nu plötsligt! – Hallå! Hallå…

- Ja vad trevligt, hallå själv! Det här är Nisse!

Nä nu är det tyst igen. Fast något hörs, kan det vara en harkling…?

Osv. Osv.

Nej så här absurt nonchalant kan det väl aldrig någonsin vara möjligt att möta en annan människa, Utom då i någon av all dessa porttelefoner med förvirrande knappsatser, dåligt ljud, taskigt fungerande dörrlås som utgör många organisationers första kontakt med sina medborgare, medarbetare, klienter, leverantörer, kunder eller patienter.

Förnedring satt i system. Så väldigt, väldigt egendomligt.

/ TNB

postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Verksamhetsstöd

2009-08-23

När vi talar om vad som skapar en framgångsrik arbetsplats tänker de flesta på byggnad och inredning.  Bra planlösning, ljust och trevligt, praktiska möbler för olika behov. Sedan kommer samtalet in på teknikstöd, och den frihet och effektivitet som bärbara datorer och smarta mobiler kan ge. Sällan nämns spontant internservice, det som förr kallades vaktmästeriet.


IT-stöd i helvetet. Från Kvarteret Skatan, SVT 2009

Fast när samtalet är igång kommer synpunkterna. På städning, skötsel, posthantering, reparation av kopiatorer, receptionstjänster. Det tjänsteutbud som förvaltar de dryga investeringarna i  hus inredning och teknik, den service som underlättar vardagen en smula när det är som stressigast. Stöd till kärnverksamheten. Av största vikt både för att hantera kostnader och bidra till intäkterna.

Facilty Management heter det på engelska. En hel vetenskap faktiskt. Tidigare inte så uppmärksammat, inte så hög status, nu en viktig funktion i varje välstrukturerad organisation. Det finns till och med en förening som ägnar sig åt utveckling av dessa tjänster, IFMA, kolla länken i högerspalten.

Service av största vikt som förtjänar största resepkt. Att verkligen förstå, både för internservice kunder, dvs medarbetarna i organisationens kärnverksamhet, och internservice medarbetare själva. Annars kan det gå illa, kolla bara klippet från Kvarteret Skatan från SVT ovan.

/ TNB

postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Överkonstapel Bastian - förebild för ledare?

2009-08-21

Hur detaljerade regler och rutiner ska vi ha, så att de stöttar utan att hindra? Hur ska våra gemensamma värderingar bidra till en organisation som når bra resultat? Hur mycket ska chefer detaljstyra verksamheten?

arbetsplats-varderingsstyrning-enl-bastianMen hur ska vi göra när rövarna varit framme?

Överkonstapel Bastian bygger sannerligen sitt ledarskap på en gränslös tillit till gemensamma mål och medarbetarnas, förlåt medborgarnas, förmåga att samspela och bjuda till.

Så här sjunger han i “Folk och rövare i Kamomilla Stad” av  Thorbjörn Egner

Jag är överkonstapel Bastian
och är en vänlig man,
för det ska man alltid vara om man kan.
Och jag går omkring och passar på
att alla har det bra,
för det tycker jag att alla borde ha!

Jag har skrivit en Kamomillalag
med ganska stort besvär.
Och i Kamomillalagen står det här:
man ska aldrig plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt kan man göra vad man vill…

…men för övrigt kan man göra vad man vill!

/ TNB

postad i Arbetssätt & kulturutveckling, Bilden och poesin berättar | Inga kommentarer »

Handlingskraft

2009-08-18

När hjulen snurrar fort och kunden är krävande gäller det att ligga steget före konkurrenterna. Se möjligheterna, gripa tilfället i flykten. Ska detta vara möjligt måste var och en i organisationen kunna ta de initiativ som behövs, och inte tvingas vänta på beslut som gått vilse i hierarkin.

arbetsplats-forslagsladaBild från verkligheten, jo det är sant!

Hur ska vi ha det hos oss, vara passivt gnällande eller helt gränlösa som en amerikansk actionhjälte? I många företag var svaret förr en förslagslåda vilket tidigare betraktades som en kraftfull inbjudan till delaktighet. Idag bör det väl betraktas som en väldigt en genomsnittlig ambition.

Förmågan att ta initiativ beror säkert på personlighet, men framför allt på erfarenheter. Den som fått smäll på fingrarna tillräckligt många gånger slutar att försöka. Den som möts av tillit och uppmuntran vågar pröva något nytt.

På ett helt förkrossande vis har många nyfikna och modiga människor mött aktivt eller passivt motstånd. Det är inte den sak! Resultatet blir gradvis ökad uppgivenhet eller att den som inte vill ge upp byter jobb.

Medarbetare som tidigare arbetat i en auktoritär och defensiv kultur blir omvänt förvirrad av svar som: Det fixar Du själv, lycka till! En känsla av övergivenhet och rädsla att göra fel infinner sig och det brukar ta lång tid med konsekvent uppmuntran för att våga handla.

Rätten att ta initiativ innebär ju också att det inte finns någon att skylla på! Det kan ge svår svindel, tills insikten kommer att med tillåtelse följer förlåtelse om det någon gång går snett. Inget misslyckande, men en erfarenhet att lära av.

/ TNB

Taggar: ,
postad i Arbetssätt & kulturutveckling, Bilden och poesin berättar | Inga kommentarer »

Status

2009-08-16

I samtalen med medarbetare kring öppna arbetsplatser brukar många propagera för egna rum och mot arbetslandskap. Argumenten är många och viktiga, främst handlar de förstås om möjligheten att arbeta koncentrerat i en miljö med ljud och spring. Men vissa saker nämns nästan aldrig.

arbetsplats-med-statusInteriör från Villa Ephrussi de Rotschild i Nice. Fungerade som en smula nedgången men användbar förebild för pausrummet på ett framgångsrikt IT-företag. Måhända en berättelse om någon sorts lyx, men inte personlig status när den delas av flera.                                                                          .

Som att förlora sitt revir. Att gå från att vara jag i mitt rum till oss i vår arbetsplats. Sannerligen en radikal förändring, vars betydelse för den enskilde medarbetar som haft sitt rum i ett långt yrkesverksamt liv knappast kan överskattas. Men det handlar ju om känslor, blir personligt, så bäst att hitta andra argument.

För att skapa ett öppenhjärtligt samtal där de verkliga utmaningarna diskuteras måste alltså processledaren ställa frågor om integritetsförluster och hotet i att vara synlig. Annars blir ju samtalet verkningslöst.

Ännu tystare är det kring rum och rumsstorlek som den del av belöningssystemet. För bara tio år sedan var tjänsterummets storlek fortfarande en vedertagen statusmarkör inom branscher som revision, juridik och statlig förvaltning.

Nu hukar man och harklar sig, vill inte framstå som elitistisk eller gammalmodig.  Även om förlusten av status, i sina egna ögon, och gud förbjude ännu värre, i kollegornas ögon, upplevs som det största hotet med den öppna arbetsplatsen, som i sin konstruktion ju innebär likhet för alla.

Vägen ur denna krampaktiga tystnad handlar förstås om ledarskap. Att högsta chefen går före, sitter öppet som alla andra, kanske med först tjing på ett välutrustat mötesrum intill som annars kan användas av alla.

En ledare som beskriver att status i organisationen tillfaller den som reser med lätt packning men med massor av respektingivande kunskap och erfarenhet i bagaget. Som knäpper upp en smula, bara ser till kundnyttan, är trygg i själv, bjuder på sig själv.

Det tål att diskutera.

/ TNB

postad i Projekt- & Processledning | 1 Kommentar »

Klubb Genuin

2009-08-13

- Hur länge har Du varit på Ön?

Repliken hörs ofta när människor möts för första gången och ska bekanta sig, men också placera varandra i det sociala sammanhanget. Frågan ställs inte utan viss anspänning, mycket står på spel. Och svaret kan bli:

arbetsplats-farobor

Först på plats?

- Sedan 1966, vi bodde på pensionatet, sedan hyrde vi för att till slut köpa tomt och bygga, det var väl 20 år sedan.

Och reaktionen sedan, kanske en smula hukande och respektfullt:

- De var länge, äger hus, så pass, vi kom hit 1993, hyr bara, är Ni här på vintrarna också?

Eller en smula släpigt:

- Ja jag är ju trettonde generationen i rakt nedstigande led av sälfiskare och vrakplundrare, det är vi som äger Storgården, lammhagarna och fiskeläget på udden, välkommen till Ön, alltid trevligt med besök av turister.

Sommargäster, badjävlar, urbefolkning, fastlänningar,  bofasta, turister. Känsliga saker. Handlar om hemortsrätt, tolkningsföreträde. Längst på plats vinner, nyanlända och tillfälliga göre sig icke besvär. Utbölingar. Trots de tappra försöken att lära sig historien, använda de rätta namnen, känna till koderna. Vara genuin liksom, vilket är ganska tröttsamt i längden.

Och vi känner igen det från våra arbetsplatser:

- Jahadu, började förra månaden, själv har jag jobbat här i trettivå år.  Många chefer har kommit och gått, många unga som inte stannat, har inte haft den rätta tågan. Kom igen när Du varit här ett tag så ska vi se vad Du har att komma med. Nu gör vi som vi brukar. Som vi alltid har gjort här!

Så dumt. Eftersom den som nyss börjat inte har hela historien, detaljkunskapen, men kanske har med sig de senaste rönen, de färskaste erfarenheterna från världen där ute. Vet vad som är på gång. I framtiden.

Och kanske just därför är en smula hotfull.

/ TNB

Taggar: ,
postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Def Multi Effe

2009-08-11

Det verkar finnas en föreställning om att människan av idag föds med kunskap om datorer i allmänhet och Microsoft Office i synnerhet. Det ställer till det en smula i arbetslivet.

arbetsplats-ny-teknik1Ny teknik möter gammal människa

Om alla tror att alla andra tycker att det är himla lätt med ny teknik och komplexa programvaror, så vågar ju ingen kännas vid sina behov av kunskapsutveckling. Man hankar sig fram så gott man kan, i värsta fall lyckligt ovetande om sin bristande effektivitet.

Att spara 4 minuter per timme är som bekant att frigöra 12,5 dagar per år. Så säkert är det en bra idé att komma överens på arbetsplatsen om att hjälten hos oss är den som vågar fråga utan att känna sig dum, och som delar med sig av sina nyvunna kunskaper.

Def Multi Effe? Ja så löd ett sms från en 86-årig dam som ville framföra budskapet: Jag mår bra. Oklart är fortfarande hur detta kunde gå till. En dam som dock inte gav upp utan numera glatt kommunicerar via mobiltelefonen och den sprillans nya datorn.

Def Multi Effe något att lära av!

/ TNB

postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Det är lugnt

2009-08-08

Badbyxorna på bilden har inga färgfläckar, då skulle de ju inte gå att sälja. Däremot har de ett mönster, lagom solblekt blå och med vita stänk. En berättelse om en lång, avspänd och möjligen flitig sommar, typ måla ett staket.

arbetsplats-det-ar-lugnt

Bäraren är skön snubbe, men det är klart, priset för profileringen är tämligen hög. Det är ju ändå Acne som förstått något och designat. Absolut att ta efter för de arkitekter som skapar våra arbetsplatser.

Spänna av, inte bara köpa nytt, visa att det pågår en verksamhet som sätter sina spår. Det är lugnt, det är Meningen.

/ TNB

Taggar:
postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

Sommarlov

2009-06-18

sommarlovEfter 120 inlägg sedan starten av denna sida i januari är det dags för sommarlov. I början av augusti återkommer vi med fler reflektioner kring arbetsliv och arbetsplats och med fler rapporter från genomförda projekt. Har Du någon idé om vad som bör publiceras så tar vi som vanligt tacksamt emot förslag.

/ TNB

postad i Bilden och poesin berättar | Inga kommentarer »

Rena kalsonger

2009-06-12

Det lär ha varit arkitekten Carl Nyrén som myntade begreppet, kanske på 1970-talet. Att ett hus måste ha rena kalsonger. Att även sekundärutrymmen, det hette så förr i världen, ska utföras med omsorg. Städrum, förråd, källare och sådant.

Herr Landshövding from Future Workspace on Vimeo.

Ur filmen Hr Landshövding. Upplev en snart försvunnen värld. Kolla särskilt de trivselskapande väggdekorationerna och krukväxterna!

Detta var på korridorernas tid. Om de var belägna under mark kallades de för kulvertar. Eller så sa man försörjningsstråk eftersom de var befolkade av så kallade vaktmästare och andra som skötte markservicen åt tjänstemännen. Ingen utblick, inget dagsljus. Lägre rumshöjd, rör i taket, dålig belysning. Lätt att gå vilse.

Inte så noga, eller tvärt om väldigt noga. Att det verkligen var skillnad mellan upp och nere. Det känns länge sedan.

/ TNB

postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

Var för sig eller tillsammans?

2009-06-09

Det minst förutsägbara tycks numera vara kundernas beteende. De som förr nöjde sig med att vänta på delar av en produkt eller tjänst har nu en förväntan att få hela, färdiga och fullt fungerande lösningar. Snabbt, annars väljer de som kan en annan samarbetspartner.

arbetsplats-visklekSamarbete i arbetslag?

Förvirrande och ovant tycker fortfarande många som arbetar i traditionell linje- organisation som levererar det den kan, och brukar. De som vill köpa är säkert välkomna, men de som man missar, de som behöver något annat, gör sig inte besvär. ”Så har vi alltid gjort, vi kan ju detta”, kan det fortfarande låta, kunden tycks ibland vara till för företaget och inte tvärt om.

Men att tänka så är förstås att vara rökt på en konkurrensutsatt marknad, det är ingen nyhet. De flesta har ju därför ambitionen att skapa processer där man pricksäkert möter kundens behov med en uppsättning kompetenser som var och en levererar sin del av den färdiga produkten. Från kundundersökningar, prototyper, produktion, marknadsföring och försäljning till service.

Eller genom att exempelvis engagera teknikföretagets  alla specialister för ett samlat grepp kring miljöanpassat samhällsbyggande. Infrastruktur, energi, stadsbyggnad, arkitektur, installationsteknik, projektledning. Tillsammans ger vi lösningen!

Men att få ihop det hela är inte så lätt. Det är mycket kunskap som ska förmedlas mellan de olika stegen, och risken är stor att processen liknar en visklek, där ingångsvisionen gradvis och okontrollerat blir något annat. Många arbetar med rutinerna för att minska informationsglappet, det blir många manualer för kvalitetssäkring och certifiering. Färre lyssnar aktivt på slutkunden, eftersom de som agerar sist i kedjan som tar emot klagomålen, försäljare och servicepersonal, inte står så högt i kurs och sällan bjuds in i utvecklingsarbetet.

För allt fler organisationer har lösningen på detta dilemma varit att ta konsekvenserna fullt ut och bedriva arbetet i kundteam. En samordnande person möter kunden, identifierar tidigare erfarenheter och kommande behov, och leder sedan ett utvecklingsarbete i sina tvärfackliga grupper för ökad nytta. Bra förstås, men rätt jobbigt. Alla pratar ju olika språk, är experter på sitt, tycker att den egna kompetensen är viktigast. Samarbetet kräver en hel del av arbetskultur och medarbetarskap.

Men det struntar ju kunden i, så det är bara att köra. Nu, innan någon annan hinner före.

TNB

postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Samspel på jobbet

2009-06-07

Att våga utrycka sitt behov, sin åsikt, och att lyssna på andras, är naturligtvis grunden i ömsesidig utveckling, och allt viktigare i ett arbetsliv där vi samarbetar i stor utsträckning. För många är detta inte så enkelt att hantera i vardagen. Att ta och ge feedback på ett bra sätt. Det som kallas transaktionsanalys erbjuder en strategi.

arbetsplats-gissa-mina-tankarGissa mina tankar.

Antag att vi bär tre aspekter i vår person: Föräldern, barnet och den vuxne. Föräldrajaget är omhändertagande men också auktoritärt. Barnjaget är följsamt men passivt. Vuxenjaget är varken förtryckande eller undergivet, utan har respekt för sig själv och sin omgivning. De flesta kan väl känna igen sig i dessa positioner.

Så möter vi en annan person, och har kritiska synpunkter på beteendet. Vi har nu ett val. Ett sätt kan vara att gå in i föräldrajaget och framåtlutad beskriva personens fel och vilka åtgärder man förväntar sig. ”Sluta, med det där, Du är ta mig fan hopplös”. Förekommer det på Ditt jobb? Att behandlas så ställer vem som helst på prov. Antingen så halkar man ner i barnjaget, tystnar och kommer på den rätta repliken långt senare. Eller så tar man i ännu mer, intar en ännu mer överlägsen position, och så är bråket igång.

Ett annat sätt kan vara ta rollen av barn, sura i tysthet, muttra något om att: ”Det borde hon väl ändå förstå att…” Är det detta som är Din strategi? Att tro att andra ständigt ska ha koll på hur just Du mår. Som om det fanns tid på en arbetsplats att gå runt och gissa andras tankar istället för att jobba på. För den som bli bemött på detta sätt är risken att hamna i föräldrajaget uppenbar, att bli en smula överlägsen. ”Lille gubben…” Att avfärda personen som gnällig helt enkelt.

Ja visst, det är den vuxne som är hjälten! Som enkelt beskriver sin upplevelse, vågar stå för sina behov eller sitt förslag, och sedan… håller tyst för att lyssna. I förväntan om att den andre också är vuxen. Uteblir reaktionen kanske det behövs ett vänligt ”vad säger Du om det här”.

På samma sätt låter sig inte vuxenjaget provoceras av undergivenhet eller påhopp. Istället handlar det om att bekräfta det sakliga innehållet, klargöra att man förstått och respekterar den andres tankar och sedan mobilisera en äkta nyfikenhet i det fortsatta samtalet. ”Aha, Du tycker jag är en idiot, så intressant, varför då, berätta!” En ansats som nog väcker starka känslor. Kanske förvåning, säkert respekt.

Att tillämpa detta i vardagen är lika kämpigt som det är lätt att beskriva. Ändå är det den enda vägen, både för individ och en hel arbetsplats som vill bygga en framgångsrik kultur.

/ TNB

Taggar:
postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Absolut tystnad, öppet utbyte eller lite lagom av varje

2009-06-04

Allt mer sällan är det någonsom hävdar att det är cellkontoret som är den optimala lösning för framtiden. I själva verket är det numera ytterst få arbetsplatser som planeras med långa korridorer och egna rum i rad. Men detta är ändå bara början på en radikal omsvängning kring synen på vad som är eget och gemensamt på jobbet.

arbetsplats-lasesal1Bibliotekets läsesal - framtidens arbetsplats?

Allt fler organisationer överväger eller genomför nu en arbetsplatsmodell med delade platser. Skälen är uppenbara. När bara 60% är på jobbet är kanske inte en smula håglös parkering för tomma skrivbord den smartaste prioriteringen. Särskilt inte som det finns så mycket annat som ska få plats, rum för viktiga beslut, egen reflektion, gemensam kreativitet, öppet utbyte, och skarp analys. Exempelvis.

Den stora utmaningen för att detta ska fungera är förstås att skapa mobilitet, att var och en kan välja den plats som passar bäst för stunden. En frihet som i sin tur kräver ett utvecklat arbetssätt där jobbet kan göras utan stora mängder papper och pärmar som ska släpas omkring.

Nu kommer allt fler exempel vilka möjligheter mobiliteten och den delade resurserna kan innebära.

En bank tog nyligen chansen att förutsättningslöst analysera hur en arbetsplats borde ordnas utifrån medarbetarnas skiftande behov. Inte så mycket beroende på befattning utan mer med utgångspunkt från vilka arbetssituationer som kunde uppstå under en arbetsvecka.

Resultatet har blivit tre tydliga zoner, där var och en kan välja den som passar bäst för stunden. Zoner som handlar om ljudnivåer. En med krav på absolut tystnad, exempelvis för den som ska formulera något viktigt och komplicerat. En zon för det öppna livliga utbytet. En för den vanliga blandningen mellan skrivarbete, telefonsamtal och korta avstämningar med arbetskamraterna, ett både och,  som ofta är den enda möjligheten i de öppna kontoren idag.

Medarbetarna är beredda! Det ska bli spännande att under hösten följa hur arbetsplatsen fungerar i verkligheten. Vi återkommer med en rapport.

/ TNB

Taggar: , ,
postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

Envar

2009-06-03

Tillgänglighet brukar det kallas. Kvaliteten som innebär att var och en oavsett funktionsnedsättning (handikappad är inte bruk, och funktionshindrad är den som i mötet med världen inte kan agera fritt, ja det är viktigt med ord, de avslöjar underliggande förhållningssätt och ska väljas med omsorg) kan använda exempelvis en arbetsplats, som exempelvis denna, Södertälje Stadshus.

arbetsplats-skylt..

Det vi ser är hänvisningsskyltar i entréhallen. Strax utanför bild, finns motsvarande meddelande i punktskrift. Vägen till skyltarna är markerade i golvet från entrédörrarna. Skyltarna har även bokstäver som sticker ut från plattan. Då kan den med nedsatt syn även läsa genom att direkt på skylten känna efter med handen.

Hela arrangemanget är genomtänkt. Bra för dem med nedsatt syn, men även för alla andra. Som med eller utan funktionsnedsättning tycker att livet är tillräckligt krångligt som de är. Vi som behöver en kvalitet som kompletterar tillgängligheten. Orienterbarhet. Bra att slippa gå vilse, att kunna ta sig fram. För envar.

/ TNB

Taggar: ,
postad i Bilden och poesin berättar | 1 Kommentar »

Vederkvickelse

2009-06-01

En socialtjänst planerar sin nya arbetsplats. Uppgiften är svår, eftersom behoven är många, skiftande och paradoxala. Å ena sidan efterfrågar medborgare och medarbetare bättre samverkan mellan olika enheter, sociala frågor är ofta komplexa och kräver tvärfackliga insatser. Å andra sidan krävs respekt för klienternas integritet, inte minst i de många telefonsamtalen kring svåra problem.

halsa

Mellan två möten!

Mitt ibland dessa motstridiga krav funderar socialtjänsten och dess medarbetare på hur de kan bli än mer professionella, och hur en framtida arbetsplats bäst kan stödja ett framgångsrikt arbete. Alla är verkligen inte överens om allt. Några tycker att en öppen arbetsplats är det viktigaste - då lär vi oss av varandra, kan söka stöd och utvecklas. Andra är tveksamma och vill ha fler rum - hur ska vi kunna genomföra vårt jobb när alla hör på?

Ett är man i alla fall säker på, och eniga om. Arbetet är tufft och energin behöver fyllas på, ofta. Genom att kanske dra sig undan en stund efter ett uppslitande klientmöte i tyst vila och reflektion. Eller, tvärt om, möta arbetskamraterna, dela upplevelsen, vrida och vända på problemet, söka den bästa strategin till nästa gång.

Här är inte frågan om arbetsplatsen ska vara öppen eller ej, en tämligen enkel sak att lösa när valet är träffat, det handlar ju bara om väggar och glaspartier, nej detta är en svårare utmaning.

Kanske är till att börja med själva ansatsen provocerande för många: Ska de må bra på jobbet också, vad tror de att de är före ena? Eller: Så det går an sitta och slappa och prata, istället för att jobba, och det för skattebetalarnas pengar. Ja en del i utmaningen är säkert att både internt och i relation till medborgarna beskriva vad en bra dag på socialtjänsten är, för medarbetare och klienter.

Sedan är frågan vad arbetsplatsen kan bidra med. Hur kan ett kontor tillföra energi? Hur kan den fysiska miljön bidra till vederkvickelse? Vilka upplevelser behövs, vilka sinnen - syn, hörsel, känsel, doft och smak - ska stimuleras? Här har arkitekten sin stora utmaning, för säkert handlar detta om att erbjuda något helt annat än det vi förknippar med kontor i allmänhet, och möjligtvis kommunalkontor i synnerhet.

Vad ska till? Baren för de snabba avstämningarna? Loungen för ett mer lågmält och förtroligt samtal? Ateljén för nyskapande idéer? Biblioteket för det gemensamma vetandet och det koncentrerade tankearbetet? Gläntan för vila? Nöjesfältet när lusten sinar?

Det enda vi vet att vi måste försöka och att vi knappast har råd att misslyckas. För allas skull.

/ TNB

PS En hel del finns skrivet på denna plats i ämnet, kolla exempelvis:  Uppbrott / Arbetslandskap / God arkitektur

Taggar: ,
postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

Bara för att ta ett exempel

2009-05-28

I detaljerna finns helheten. Det gäller bara att hålla utkik. Som när man läser tidningen. Plötsligt får man syn på en artikel, eller en bild som berättar om de värderingar som styr det redaktionella arbetet.

arbetsplats-uppifran-och-nedDN Kultur 2009 05 28 - s 15

Löpsedlar ger ju ofta övertydliga signaler om den redaktionella kulturen, inte alltid respektfull och undersökande. Men det finns andra exempel som ställer frågan om tidningens förhållningssätt på prov. Som lite oväntat den, till synes, beskedliga Namn och nytt-sidan i DN. Kåserier och skämt, putslustiga och knipsluga.

Här bidrar läsarna dagligen med bilder av skyltar, både från Sverige och andra länder, ja dessa inslag utgör själva stommen i sidans innehåll.  Det komiska anses vara att de är felstavade och bjuder på oväntade associationer. Som den 28:e maj 2009. Dagens rolighet består av en reklamskylt för en namngiven pizzeria. Oklar syftning samt felstavning av ordet lasagne är det som bjuds.

Nu gäller det att stanna upp och fundera. Ska vi verkligen ta det vi ser omkring oss på så stort allvar? Svaret kan vara ja, om vi tror att det är summan av de små stegen som skapar verkligheten. Att i detaljerna finns helheten.

Och om vi tror att mångfald är viktigt för utveckling, och om vi tror att löje bidrar till minskat självförtroende, och om vi betraktar all tendenser att peka ut “den andre främmande” som direkt farliga, och om vi tror att det bakom såväl en rätt- som en felstavad skylt kan rymmas möjligheten att äta gott och mötas, och om vi tror att en hårt arbetande pizzeriaägare kan skapa sin försörjning för sig själv och familj och tycker det är bra, ja då kan en offentlig lustifikation på någon annans bekostnad ha en viss betydelse.

För välfärd och världsfred typ.

Eftersom den journalistiska verksamheten rymmer så många dagliga beslut av så många människor är det, utifrån detta exempel, förstås av intresse att undersöka vilka värderingar som en tidning som DN har, för att stödja medarbetarna i oväntade situationer, när rutiner och regler inte riktigt räcker  till.

För den som söker, finns svaret lätt till hands. DN:s verksamhet ska enligt den ansvarige utgivaren präglas av: Kunskap, kvalitet, empati. Bra ord som kan stödja framgångsrika beteenden i en värderingsstyrd organisation. Men då krävs förstås ett pågående samtal om värderingsordens innebörd. Överallt och hela tiden

Hur det är med den saken hos NoN-redaktionen finns alltså anledning att kolla. Bara att dra iväg ett mail och fråga:  ”Har NoN skapat sig en liten frizon som tillåts skilja sig från tidningens värderingar i stort,  eller vad är det om pågår?”

Och så kommer svaret från redaktören. Ett svar som manar till vidare efterforskningar, eller kanske bättre tvärtom, ger oss anledning att söka svaren på hur världen är konstruerad någon annanstans.

”Tack för synpunkten som vi tager under begrundan. Hur gärna vi än vill sitta på våra höga hästar måste vi dock ständigt variera perspektiven ity att det skrivs och syftas lika tokigt på alla nivåer…”

Så kan det skrivas i maj 2009. Tro det eller ej.

/ TNB

Taggar: , ,
postad i Arbetssätt & kulturutveckling | Inga kommentarer »

Tänka i nya banor

2009-05-27

Eduardo De Bono har etablerat en en metod som stimulerar till kreativt tänkande. Den hjälper dessutom till att på ett strukturerat sätt ta hand om alla synpunkter som en grupp har när en förändring ska genomföras. Metoden kallas Six Thinking Hats, Tänkarhattarna.

arbetsplats-utvagVägen ut till den fria tanken

De Bono`s val av hatt som metafor beror förstås på att den enkelt går att ta på och av, precis som de sex avgränsade infallsvinklar som enligt metoden i tur ordning ska appliceras på en frågeställning:

Vit hatt hör samman med objektiva fakta och information. Vad vet jag redan? Vilken mer   information behöver jag?

Röd hatt ger den emotionella aspekten. Vad tycker jag om detta? Vad känner jag?

Svart hatt täcker de negativa aspekterna. Vilka nackdelar och risker ser jag.

Gul hatt är optimistisk. Vilka fördelar och möjligheter ser jag.

Grön hatt avser kreativitet och nya idéer. Vilka lösningar kan hantera nackdelarna och   skapa möjligheterna?

Blå hatt har att göra med organisationen av processen användningen av de andra hattarna. Den är processledarens hatt.

Att som processledare ta på sig den blåa hatten och leda en dialog runt en komplicerad frågeställning i dessa fem steg är ofta en sällsam upplevelse. Att exempelvis möta en arg och förtvivlad grupp av medarbetare som suttit i egna rum i decennier och som förväntas överge revir, status och pärmar för att dela arbetsplatser i en utpräglat mobil miljö. Att uppleva en gradvis förändring från aktivt motstånd till nyfiket undersökande, från offer till medskapande, från barn till vuxen.

För så fungerar faktiskt metoden.

En utmaning som ledare är att verkligen strukturera samtalet, ta en sak i taget och vänta in gruppen i övergång mellan de olika infallsvinklarna. För det kan vara ovant att betrakta känslor som relevanta för en grupp medelålders manliga tekniker. En annan är att aldrig bedöma det som sägs, att härbärgera ilska, att se varje negativ kommentar för vad det är, en utgångspunkt för ett förbättringsförslag, för växande.

/ TNB

Taggar: ,
postad i Projekt- & Processledning | Inga kommentarer »

Bilder från verkligheten

2009-05-26

Tre arbetsplatser i Köpenhamn:

dfl-1

dfl-2

dfl-3

postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

Överblick

2009-05-23

Så bra att allt vårt vetande ryms i datorn. I alla olika format: text, bild, ljud och film. Och med hjälp av vettiga filtstrukturer och bra sökfunktioner kan vi snabbt hitta det vi behöver. Och nu är ju datorerna så små och lätta i vi kan bära med dem vart som helst, jobba var som helst.

arbetsplats-calder2På skrivtavlan, när Alexander Calder varit framme

Fast där har vi möjligen en utmaning, att verktygen är allt för små, och att med mobiliteten följer en sorts rumslig upplösning. Det är helt enkelt svårt att få överblick och sammanhang när världen ska betraktas genom ett titthål på 17 tum eller mindre.

Så saknar många det rejäla skrivbordet att lägga upp dokument på och väggen med skrivtavlan för anteckningar och postit-lappar. Inte alltid, men ibland, när arbetsuppgifterna kräver sammanhang eller man är flera som ska samarbeta kring en uppgift.

De som planerar arbetsplatserna försöker förstås möta behovet. Rullbara skrivtavlor kan vara ett stöd i tillfälliga projekt, fast vi ännu inte sett den perfekta modellen. Smartboard som på olika sätt samverkar med datorn så att det som skrivs på tavlan sparas och kan återkallas är en annan möjlighet, än så länge dyrt och en smula krångligt.

Det enklaste vore ju om vi hade tillräckligt med plats för projekt- och ateljémiljöer för de som behöver.  Se där ett argument för flexkontoret med delade platser. Där finns utrymmet, både fysiskt och ekonomiskt att prioritera det var och en behöver för stunden!

/ TNB

Taggar: , , ,
postad i Arbetsplats & arkitektur | Inga kommentarer »

« Äldre inlägg
Nyare inlägg »