Start | Skribenter | Boktips | Kontakt

Utnämna gott ledarskap

På denna sida har ledarskapet i staten diskuterats,  (Del 1 & Del 2). I den ena platsannonsen efter den andra kräver man “dokumenterat goda ledaregenskaper”, men vad betyder det egentligen? Finns det en samlad och tydlig uppfattning inom regeringen och dess kontrollorgan vad gäller synen på hur organisation och ledarskap bör utformas? Svaret från Riksrevisionen har varit ungefär: “Det finns ingen idé om den framgångsrika organisationen, och att lägga sig i den frågan är ministerstyre”. Det är förstås fel, den som rekryterar kan exempelvis också formulera kravprofilen på ledaren, vilket nu framgår av en skrivelse från regeringen som åtminstone gör en ansats att närma sig frågan om ledarskap i den offentliga förvaltningen.

arbetsplats-robben-islandPlats för Ledarskap. Nelson Mandelas arbetsrum i 19 år

Så här skriver regeringen om ledarskap: Myndighetscheferna behöver inte nödvändigtvis själva vara de främsta experterna inom respektive verksamhetsområde, men de ska ha förmåga att:

> samla den personal som krävs för att verksamheten ska kunna bedrivas optimalt
> ha förmåga och intresse av att arbeta strategiskt med kompetensförsörjningsfrågor
> kunna entusiasmera och motivera sina anställda
> vara initiativrik
> analytisk
> besitta en god samarbetsförmåga

Inte oväntat handlar ledarskap här om att bygga ett mekano och sedan heja på, typ. Organisationen som maskin. Men det funkar ju inte som bekant, annat än när arbetsuppgifterna är helt förutsägbara. Och det är de inte ens i den statliga förvaltningen.

En alternativ kravprofil skulle kunna se ut så här: Myndighetscheferna kan inte vara de främsta experterna inom verksamhetsområdet, men ska ha förmåga att…

> Etablera organisation och styrmedel som stöder  utvecklingsförmåga
> Strategiskt arbeta med mission, vision och långsiktiga mål
> I dialog formulera och följa upp önskvärda och mätbara resultat
> Skapa framgångsrika beteenden genom utveckling av  arbetskulturen
> Frigöra handlingskraft med genomtänkta regler och stödjande värderingar
> Öka verkningsgraden med ständiga förbättringar av rutiner och arbetsmetoder
> Skapa arbetsklimat som präglas av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet
> Utveckla ledar- och medarbetarskap för att överträffa medborgarnas förväntningar

Alltså ledarskap som katalysator i ett system i ständig utveckling. Organisationen som hjärna, (läs här). Vilket ju är det som präglar de riktigt framgångsrika organisationerna, och en rimlig ambitionsnivå för de som lever på skattepengar.

Så det återstår många frågor: Varför tillåter vi den statliga förvaltningen vara lite sisådär, med frustrerade medarbetare och osäkra ledare? Vad gör vi för att hindra att man bara trampar på i gamla fotspår istället för att skapa förutsättningar för ständig utveckling? Hur kan vi stödja medarbetarna att slippa sitta av håglösa möten eller sortera onödiga mail istället för att använda sin kompetens produktivt? Hur kan vi stoppa att den ena generaldirektören efter den andra, vartannat år, dimper ner och skapa förvirring med nya ideer som aldrig avslutas istället för att säkerställa ett förstklassigt långtsiktigt ledarskap?

Listan kan göras hur lång som helst. Det är lätt att misströsta. Var ska vi börja?

/ TNB

Lämna ett svar