Future Workspace

Nkosi bor i en township, eller kåkstad, i Kapstaden. Han berättar att om man frågar hans grannar vad de önskar mest av allt så är det att komma därifrån. Det blev man lovad av ANC, drägliga bostäder till alla, det blev bilden av förändring, av framgång för Republiken Sydafrika. Fast så har det inte blivit, inte än, de rika har blivit rikare, också delar av den vita arbetarklassen. De svarta har blivit fattigare. Besvikelse, frustration, ilska.

Nkosi med flickvän som säljer munkar och annan hämtmat

Nkosi menar att det är farligt att sätta upp mål som inte kan infrias, att tro att det finns gåvor att dela ut, och ännu farligare att förespegla folket att detta kan ske som av ett under, utan hårt arbete, vilket bara resulterar i passiv väntan. Empowerment är hans recept och parollen för partiet Congress of the People som han är medlem i.

De avstår från visionen om den strålande framtiden, undviker osäkra löften. Vi måste formulera oss annorlunda, säger Nkosi, vi måste skapa förståelse för att vägen är målet, att det är det vardagliga slitet som gör skillnaden, och kanske också i sig skapar ett meningsfullt liv. Och att partiets och ledarskapets uppgift är att erövra folkets förtroende för att de tillsammans i små steg kan skapa framgång.

Med konsekvens och uthållighet. Trots att framtidsbilden är osäker, trots att vi är så otåliga.

/ TNB

Är det semester eller jobb? Repliken kommer ofta när resor kommer på tal. För somliga är frågan rimlig och svaret enkelt. Antingen jobbar man eller också är man ledig. Arbetsliv och privatliv helt åtskilda. Livet tydligt delad i den tid jag disponerar efter eget gottfinnande och den som min arbetsköpare äger. Om jag nu är anställd.

På spaning

Men så finns det andra som har svårt att svara, exempelvis många egna företagare. Där tillvaron inte är delad, där allt handlar om att leva sitt liva så gott det går tjugfyra timmar om dygnet. Ett liv som innehåller ett antal uppdrag, att vara tillgänglig för sig själv, sina närmaste och den uppgift man har förelagt sig för att bidra till det gemensamma.

Då blir ord som semester en smula meningslösa. Så klart kan, och möjligtvis bör, man välja fokus, vara helt närvarande i det sammanhang man valt. Men ändå, i flera veckor, förtränga delar av sitt liv, privatliv, eller arbetsliv, det är ju inte möjligt.

Så kan svaret bli: Varken eller, detta är en studieresa. Som de jag tar på tunnelbanan varje morgon, eller då jag arbetar med kunder på deras arbetsplatser, faktiskt när jag går på krogen också, egentligen jämt. Fast resan är lite längre denna gång. Några veckor med ögonen på skaft, lyssna, samtala, känna dofter. Notera, diskutera. Och sedan efteråt analysera och distribuera. Och sedan reflektera, tillsammans med andra studieresenärer. Erfarenheter i ett kretslopp.

Färden går denna gång till Kapstaden. Rapporter om ungefär tre veckor.

/ TNB

I DN 091003, länk, skriver Thomas Östros m.fl. om en effektivare myndighetsstruktur. Syftet är att spara miljardbelopp. Som vanligt, i arvet efter industrisamhället, ser man tjänste- och kunskapsorganisationer som maskiner. Som man kan skruva och vrida på för att gå lite snabbare, höja varvtalet, trimma. Mycket väsen, liten skillnad.

Organisationen som vuxen-Mecano

I boken organisationsmetaforer, se länk, förslås andra infallsvinklar som kompletterar bilden. Exempelvis organisationen som kultur, politiska arena, organism och hjärna. Varje sätt att se på organisationen skapar ny förståelse.

I artikeln föreslås att man: 1. Ska slå ihop myndigheter och lägga ned dem vars arbetsuppgifter kan övertas av andra. 2. Skapa incitament för att utnyttja statens lokaler bättre och öka samordningen av myndigheternas inköp. 3. Ta del av ny teknik och utreda om även svenska myndigheter kan börja använda fri programvara.

Jaha? Så pass… Wow?

Ja det är genant enkelt att göra en lista med handlingar som frigör ännu mer resurser, ökar verkningsgraden och generar energi i sig själva. I grunden handlar det om förståelsen att dagens arbetsliv inte bara handlar om expertkunskap utan om att utveckla ledar- och medarbetarskap och att detta behöver helt nya arenor. Organisationen som hjärna, närmast.

Exempelvis:

1. Säkerställ ett konsekvent mål- och värderingsstyrt ledarskap. Många offentliga institutioner dras med förskräckande konsekvenser av att ständigt byta av chefer, ja inte ledare, som likt nomader vandrar omkring i offentligheten, och tillfälligt slår upp sitt tält, än här än där. Olika kompetenser och förhållningssätt avlöser varandra, ökad förvirring, tilltagande anarki, minskad utvecklingsförmåga i förändring.

2. Frigör 12 arbetsdagar per år och medarbetare. Genom att aldrig leta efter ett dokument, aldrig hantera onödiga mail, aldrig sitta av möten som är onödiga, utdragna och med fel deltatagare, så har många konkurrensutsatta verksamheter bestämt sig för att enkelt spara 4 minuter per timme, ger 12 dagar. Handlar om gemensamma överenskommelser, en smula disciplin och drivs av medarbetarnas lättnad över minskad stress och tillfredsställelse över tid för utveckling.

3. Utveckla arbetsplatser med mindre area men med mer nytta. Ersätt den improduktiva parkeringsplatsen för tomma skrivbord, sällan är det mer än 60% av arbetsborden som används, med arenor som verkligen stöder det individuella och gemensamma arbetet. Allt fler organisationer inom bland annat bank, försäkring, kommunal förvaltning, släppet taget om bilden av kontoret som fabrik, och skapar platser med variation, funktion och motivation, där var och en kan finna den plats som för tillfället stöder uppgiften.

Så handlar det om innehåll istället för paketering. Om verklighet istället för politisk retorik. Enkla och beprövade metoder. Börja i partikanslierna så sprider sig insikten till den offentliga förvaltningen. En stimulerande process. Riktigt kul faktiskt. Lycka till!

/ TNB