Nyheter om nya hus duggar tätt i Stockholm. Efter att vi med en viss häpnad noterat höjden på den byggnad intill Stadshuset som klämmigt marknadsförs under namnet “Stockholm Waterfront”, grattis förresten till Er som hann först att lägga beslag på detta namn som ju finns i varje stad med vattenkontakt, förstår vi att ny högre generell byggnadshöjd i centralstationsområdet ska etableras. I dagarna kan vi även i en artikel i DN läsa om ett höghus i Hjorthagen på 170 meter. Det finns förstås anledning att granska utvecklingen.
Ett sätt att bearbeta sorgen av 50- och 60- talets utradering av många stadskärnor var att skoja om de kommunalpolitiker, som tillsammans med lokala byggmästare och arkitekter, suttit på Stadshotellet, ritat på servetter och grötmyndigt beskrivit Framtiden och det Moderna Samhället. Höghus som trumpetstötar och sånt där. Det komiska låg förstås i att det fanns ett så uppenbart interfokus bakom de halvdana formuleringarna. Att det handlade om patetiska försök att vinna omvärldens respekt och aktning med hjälp av käcka etiketter och betong.
Allra larvigast var, och är, förstås motivet “vi vill sätta vår kommun på kartan”. Därför är det rent av en smula obehagligt att läsa att Kristina Alvendal just använder det motivet för huset i Hjorthagen. Obehagligt att ens behöva fantasisera om att vår stadsplanering drivs av de mediokra politikernas, och kanske även de begåvade arkitekternas, behov av narcissistisk bekräftelse.
Så: Kanske är de höga hus som föreslås precis det Stockholm behöver. Stockholm i termer av yrkesverksamma medelålders, näringsliv, barn, skattebetalare, gamla, turister, ja alla de intressenter som ska leva i staden när huset är klart, byggarna tagit sitt och ägarna jobbar på med lönsam uthyrning. Problemet är ju att vi inte kan vara säkra förrän frågan är någorlunda vettigt belyst.
Så undrar jag. Vilka är intressenterna, vilka är deras bevekelsegrunder, vilka behov har de medborgare som inte så lätt gör sig hörda? Förklara: För vems skull?
/ TNB





