Om man läser det som skrivs, eller lyssnar till de samtal som förs, tycks arkitekturen skilja sig från alla andra konstarter. När tavlan speglar en längtan, musiken sjunger om härligheten, dansen formar en kroppslig extas, ja även teaterscenografin med några geniala grepp berättar om himmel och helvete, när vi då alldeles självklart talar om den konstnärliga upplevelsen, beskrivs arkitekturen som om den handlade… om sig själv!
Arkitektur är som musik, exempelvis. Här i valstakt i Berlin
På det sätt blir byggnaden en ikon, som i samma ögonblick som den blir till, blir oåtkomlig för mänskliga erfarenheter. Med denna utgångspunkt beskrivs arkitekturen i bilder utan mänsklig närvaro och texterna handlar om struktur och stil, i bästa fall om politik. Det är sorgligt, eftersom arkitektur mer än någon annan konstart inbegriper hela människan.
Man skulle nu kunna tycka att ett uteblivet samtal inte är hela världen, att det är en angelägenhet för få. Men det är förstås tvärtom, samtalet formar arkitekturen. När dialogen mellan brukare, byggare, arkitekter och oss alla andra inte handlar om människan, och hennse upllevelse, riskerar människan att bli osynlig. Osynlig i staden, osynlig i skolan, osynlig på sjukhus, osynlig på fabriken, och osynlig på de platser vi brukade kalla kontor.
/TNB