Runt omkring mig har jag mina nya arbetskamrater. Undrar vad de egentligen tänker och känner. Om sitt jobb, om sig själva, om varandra. Och om mig. Om de nu ser mig. De kanske inte ens har märkt mig, vad skönt på sitt sätt. Fast obehagligt, som om jag inte fanns. Men jag har nog sett till att märkas, jag tar så mycket plats. Säger hej och småpratar, frågar och kommer med idéer. Rolig och gladlynt. Lägger mig i fast jag inte borde. Jobbig och påstridig kanske de tycker. Svårt att veta. Svårt att inte veta. Vad de tycker. Egentligen. På min nya arbetsplats.
Ill: Emma Nathorst-Böös
Sitter i ett rum med högt i tak och fri sikt. Tillsammans med människor i alla åldrar med allehanda kreativa yrken. Mångfald. Vi delar platser, sätter oss där vi behöver för dagens uppgifter. I mötesrum, för oss själva, i grupp med andra. Det gäller att välja, varje dag, nyttigt. Alla har mobil teknik. Precis som jag tycker att det ska vara. Det känns bra. Lyxigt, till och med med en riktig espressobryggare. Fast den är krånglig.
Men än så länge så känner jag inte arbetskamraterna så bra. Det finns plats för en hel del fantasier. Först tänker jag att andra kan en massa som jag inte kan, de verkar begåvade och intressanta. Duktigare än jag. Sedan tänker jag att de är ganska olika när man ser efter.
Han ser sur ut, är nog en mallig typ, hon ser snäll ut, trivs nog med livet. Han är tjusigt klädd, bergis konservativ och lite inskränkt, hon är ung och snygg, undrar om hon kan sitt jobb egentligen. Ett evigt ältande, om mig, om de andra. Utifrån tidigare erfarenheter, rädsla, förfärliga fördomar, eller driften att förminska för att känna sig lite större.
Ja, jag vet ju egentligen. Att hur andra uppfattar mig säger mest något om dem själva. Att vi är varandras projiceringar. Att när jag gjorde experimentet att fråga några om vad de tycker om mig så fick jag helt olika reaktioner. Det som var jobbigt för den ena vad kul för den andra. Och svaren var rätt begripliga utifrån deras olika personligheter och positioner i livet.
Så vi hänger ihop i ett system. Vilket är jobbigt när man inte är helt säker på sin egen plats. Särskilt när vi hela tiden är synliga för varandra. Som på morgonen, det sitter redan ett gäng där, tio tolv stycken. Ska jag säga god morgon? Ska jag säga det högt, några pratar i telefon, jag kanske stör. I andra kulturer går de runt och tar i hand och kindpusssas, möter verkligen varandra, allt annat vore otänkbart. Trevligt, men, jag menar hela förmiddagen skulle gå åt, som folk dräller in. Och sen när vi går för dan, samma sak? Förresten så gillar jag inte de där förutsägbara replikerna som å andra sidan måste yttras, typ hur är läget eller trevlig helg. Eller det allra värsta, är allt bra? Allt, hur skulle det kunna var det?
Och varför ska vi till varje pris relatera hela tiden? Vilka är bevekelsegrunderna? Ärlig nyfikenhet eller självupptaget behov av bekräftelse. Det spelar faktiskt roll, själva känslan i mötet. Där nyfikenheten kräver lyssnande som ofta resulterar i ett samtal, och upplevelsen efteråt är en sorts frid. Och så den andra situationen, den svarta skammen över att utan någon som helst timing ta plats på någon annans bekostnad, lämna tomhet efter sig. Fast frågan är förstås vems ansvaret är. För att inte förtrycka eller låtas sig förtryckas.
Ja kära nån! Det är nog bara jag som håller på så här. För väldigt många andra verkar samspelet med andra inte vara något problem. De med integritet, autonomi, stark självbild, självförtroende och självkänsla. Som bär rummet med sig skulle man kunna säga. Det inre rummet. Där även jag kan vara och trivas med mig själv ibland utan att känna mig ensam. Fast kanske är det inte hela sanningen om att möta andra.
Möjligheten finns ju att stanna där inne i sig själv, att vara sig själv nog. Tricket är väl att kunna kila in och ut. Sådana övergångar som jag tycker kan vara hur jobbiga som helst. Här eller där, på eller av, vänster eller höger hjärnhalva, synlig eller osynlig. Eller så ska man på något egendomligt sätt båda vara i sig själv och världen samtidigt, med stor uppmärksamhet och nyfikenhet. Mindfulness, det finns ju kurser i sådant.
Så visst, jag har några alternativ. Att förtränga alltihop. Eller att erövra ett förhållningssätt av absolut närvaro. Att lära mig småprata utan att bry mig så förtvivlat om betydelsen. Att leva med att jag inte kan bli bekräftad hela tiden, kanske inte ens älskad av alla. Att lyssna. Att stå ut med att livet inte är enkelt. Att pröva mig fram. Att ha en smula tålamod. Att låta människorna komma till mig i sin egen takt, om de ens har lust. Eller kanske inte i alla fall, vad jobbigt det där sista lät.
Vem orkar vänta? Hejsan allihopa ser Ni mig? Hallå, hallååå!
/ TNB
