Start | Skribenter | Boktips | Kontakt

Arkiv: september 2009

Hållbarhet

2009-09-30

Att skapa en arbetsplats som är förstklassigt hållbar i mijöhänseende är förstås inte bara fastighetägarens ansvar. När byggnaden uppfyller höga krav på kretslopps- anpassning, materialåtervinning och energisnålhet tar hyresgästen vid.

arbetsplats-cykel

Cykla är alltid en bra början

Det handlar förstås om att etablera ett gemensamt förhållningssätt: Vi tar vårt anvsar för en bättre värld, i stort och smått, hela tiden. Men fastlagda rutiner är också bra att ha, det är ju så mycket att hålla reda på. Här är några aspekter på hur var och en kan bidra till ett ekologiskt hållbart samhälle:

Planering

  • Miljöplan som beskriver mål , tider, metoder och miljöansvariga.
  • Regelbunden dialog  kring miljöplan och miljöfrågor
  • Kloka val

  • Vitvaror med minst energiklass A. Datorer med TCO-eller Svanenmärkning
  • Glödlampor ersätts med lågenergilampor.
  • Miljömärkta förbrukningsvaror, rengöringsmedel, kontorspapper och trycksaker
  • Inga engångsartiklar av plast, möjligtvis av stärkelse eller papper

Beteenden

  • Källsortering i fraktioner som papper, plast, plåt osv, men även farligt avfall, elektronikskrot, lysrör/lågenergilampor och batterier.
  • All utrustning i energisparläge när den inte används och helt avstängd vid arbetsdagens slut.
  • Sparsamhet med kopiering och utskrift på dubbelsidigt papper.
  • Telefon- eller videokonferens istället för resor.
  • Miljövänliga transporter med t.ex. tåg eller biogasbil. Logi i grönt hotell

För en gång skull är det varken särskilt komplicerat eller besvärligt att vara en fin människa på jobbet!

/ TNB

Den inre scenen

2009-09-29

Runt omkring mig har jag mina nya arbetskamrater. Undrar vad de egentligen tänker och känner. Om sitt jobb, om sig själva, om varandra. Och om mig. Om de nu ser mig. De kanske inte ens har märkt mig, vad skönt på sitt sätt. Fast obehagligt, som om jag inte fanns. Men jag har nog sett till att märkas, jag tar så mycket plats. Säger hej och småpratar, frågar och kommer med idéer. Rolig och gladlynt. Lägger mig i fast jag inte borde. Jobbig och påstridig kanske de tycker. Svårt att veta. Svårt att inte veta. Vad de tycker. Egentligen. På min nya arbetsplats.

den-inre-scenenIll: Emma Nathorst-Böös

Sitter i ett rum med högt i tak och fri sikt. Tillsammans med människor i alla åldrar med allehanda kreativa yrken. Mångfald. Vi delar platser, sätter oss där vi behöver för dagens uppgifter. I mötesrum, för oss själva, i grupp med andra. Det gäller att välja, varje dag, nyttigt. Alla har mobil teknik. Precis som jag tycker att det ska vara. Det känns bra. Lyxigt, till och med med en riktig espressobryggare. Fast den är krånglig.

Men än så länge så känner jag inte arbetskamraterna så bra. Det finns plats för en hel del fantasier. Först tänker jag att andra kan en massa som jag inte kan, de verkar begåvade och intressanta. Duktigare än jag. Sedan tänker jag att de är ganska olika när man ser efter.

Han ser sur ut, är nog en mallig typ, hon ser snäll ut, trivs nog med livet. Han är tjusigt klädd, bergis konservativ och lite inskränkt, hon är ung och snygg, undrar om hon kan sitt jobb egentligen. Ett evigt ältande, om mig, om de andra. Utifrån tidigare erfarenheter, rädsla, förfärliga fördomar, eller driften att förminska för att känna sig lite större.

Ja, jag vet ju egentligen. Att hur andra uppfattar mig säger mest något om dem själva. Att vi är varandras projiceringar. Att när jag gjorde experimentet att fråga några om vad de tycker om mig så fick jag helt olika reaktioner. Det som var jobbigt för den ena vad kul för den andra. Och svaren var rätt begripliga utifrån deras olika personligheter och positioner i livet.

Så vi hänger ihop i ett system. Vilket är jobbigt när man inte är helt säker på sin egen plats. Särskilt när vi hela tiden är synliga för varandra. Som på morgonen, det sitter redan ett gäng där, tio tolv stycken. Ska jag säga god morgon? Ska jag säga det högt, några pratar i telefon, jag kanske stör. I andra kulturer går de runt och tar i hand och kindpusssas, möter verkligen varandra, allt annat vore otänkbart. Trevligt, men, jag menar hela förmiddagen skulle gå åt, som folk dräller in. Och sen när vi går för dan, samma sak? Förresten så gillar jag inte de där förutsägbara replikerna som å andra sidan måste yttras, typ hur är läget eller trevlig helg. Eller det allra värsta, är allt bra? Allt, hur skulle det kunna var det?

Och varför ska vi till varje pris relatera hela tiden? Vilka är bevekelsegrunderna? Ärlig nyfikenhet eller självupptaget behov av bekräftelse. Det spelar faktiskt roll, själva känslan i mötet. Där nyfikenheten kräver lyssnande som ofta resulterar i ett samtal, och upplevelsen efteråt är en sorts frid. Och så den andra situationen, den svarta skammen över att utan någon som helst timing ta plats på någon annans bekostnad, lämna tomhet efter sig. Fast frågan är förstås vems ansvaret är. För att inte förtrycka eller låtas sig förtryckas.

Ja kära nån! Det är nog bara jag som håller på så här. För väldigt många andra verkar samspelet med andra inte vara något problem. De med integritet, autonomi, stark självbild, självförtroende och självkänsla. Som bär rummet med sig skulle man kunna säga. Det inre rummet. Där även jag kan vara och trivas med mig själv ibland utan att känna mig ensam. Fast kanske är det inte hela sanningen om att möta andra.

Möjligheten finns ju att stanna där inne i sig själv, att vara sig själv nog. Tricket är väl att kunna kila in och ut. Sådana övergångar som jag tycker kan vara hur jobbiga som helst. Här eller där, på eller av, vänster eller höger hjärnhalva, synlig eller osynlig. Eller så ska man på något egendomligt sätt båda vara i sig själv och världen samtidigt, med stor uppmärksamhet och nyfikenhet. Mindfulness, det finns ju kurser i sådant.

Så visst, jag har några alternativ. Att förtränga alltihop. Eller att erövra ett förhållningssätt av absolut närvaro. Att lära mig småprata utan att bry mig så förtvivlat om betydelsen. Att leva med att jag inte kan bli bekräftad hela tiden, kanske inte ens älskad av alla. Att lyssna. Att stå ut med att livet inte är enkelt. Att pröva mig fram. Att ha en smula tålamod. Att låta människorna komma till mig i sin egen takt, om de ens har lust. Eller kanske inte i alla fall, vad jobbigt det där sista lät.

Vem orkar vänta? Hejsan allihopa ser Ni mig? Hallå, hallååå!

/ TNB

Någonstans att ta vägen

2009-09-25

En chef berättade om mötet med en medarbetare som gråtande stod och gömde sig mellan två skåp i den öppna arbetsplatsen. Frågade: Varför står Du här? Och svaret: Vart ska jag annars ta vägen för att få vara i fred en stund?

arbetsplats-transparensAlltid synlig på OMX

Transparens, dynamik, utbyte, öppenhet, dialog, lärande, gemenskap. Från jag till vi, från mitt till vårt. Sant, sant, kundnytta skapas i samarbete. Men så finns det de där dåliga dagarna.

När jag bara inte orkar träffa en enda människa på vår så fina och öppna och luftiga arbetsplats. När jag allra minst vill möta spegelbilden av mig själv i vartenda ett av alla dessa glaspartier.

De där dagarna när arbetsplatsen också ska kunna ge uppmuntran och tröst. Möta oss med en fredad vrå, strävare och långsammare material, med en tyngd och stabilitet som kan härbärgera ilska eller förtvivlan.

Arbetsplatsen som en bra kamrat, helt enkelt.

/ TNB

Slitstyrka

2009-09-23

När det kommer till frågan om att välja form, färg och material finns det många asepekter att ta hänsyn till. Bäst är om arbetet kan ta sin utgångspunkt i ett gestaltningsprogram. Där beskrivs i ord och bild hur arbetsplatsen ska upplevas. Traditionellt och tryggt kanske kapitalförvaltaren väljer som vet att det värsta placererana vet är överraskningar. Utmanande och innovativt kanske passar bättre för reklambyrån och deras kunder som till varje pris vill göra sig hörda i mediebruset.

arbetsplats-golvMarmor i svart och vitt. Alltid lika snyggt, och tåligt?

Men så finns det annat och ta hänsyn till. Funktionella och ergonomiska aspekter av olika slag. Samt slitstyrka. Inte bara på det sättet att ytskikten ska tåla nötning, åldras med behag, det som kallas teknisk livslängd. Utan även tåligt på det sättet att ögat inte tröttnar fort. Tidlöst.

Mindre viktigt är detta när det gäller sådant som kan bytas lätt och ofta, dekor och attribut. Men redan när vi kommer till textil som gardiner gäller det att se upp. - Är mintgrönt och aprikos verkligen det som vi vill möta varje dag om två år? Vanskligt. För att inte tala om det som verkligen sitter fast, som den där väggen i sjösten. - Ja men vi tyckte som alla andra att det var jättesnyggt då, det är ju bara sju år sedan.

Ögat tröttnar fort, nya influenser och moden svischar förbi. Försiktighet rekommenderas. Är Du färgstark själv, kan väl en neutral bakgrund var det som gör Dig mest rättvisa!

/ TNB

Samtalet om arkitektur

2009-09-18

Om man läser det som skrivs, eller lyssnar till de samtal som förs, tycks arkitekturen skilja sig från alla andra konstarter. När tavlan speglar en längtan, musiken sjunger om härligheten, dansen formar en kroppslig extas, ja även teaterscenografin med några geniala grepp berättar om himmel och helvete, när vi då alldeles självklart talar om den konstnärliga upplevelsen, beskrivs arkitekturen som om den handlade… om sig själv!

arbetsplats-som-musik

Arkitektur är som musik, exempelvis. Här i valstakt i Berlin

På det sätt blir byggnaden  en ikon, som i samma ögonblick som den blir till, blir oåtkomlig för mänskliga erfarenheter. Med denna utgångspunkt beskrivs arkitekturen i bilder utan mänsklig närvaro och texterna handlar om struktur och stil, i bästa fall om politik. Det är sorgligt, eftersom arkitektur mer än någon annan konstart inbegriper hela människan.

Man skulle nu kunna tycka att ett uteblivet samtal inte är hela världen, att det är en angelägenhet för få. Men det är förstås tvärtom, samtalet formar arkitekturen. När dialogen mellan brukare, byggare, arkitekter och oss alla andra inte handlar om människan, och hennse upllevelse, riskerar människan att bli osynlig. Osynlig i staden, osynlig i skolan, osynlig på sjukhus, osynlig på fabriken, och osynlig på de platser vi brukade kalla kontor.

/TNB

Är Du renlig lille vän?

2009-09-15

Att vara medarbetare i dagens arbetsliv är minsann inte kravlöst. Socialt kompetent, ordningssam, en hejare på Outllook, med förmåga till strategiskt tänkande och talang att prioritera blixtsnabbt. Samt med sunda vanor, som att hålla sig ren. Gullan Bornemark beskriver en interiör från utvecklingssamtalet mellan en knipslug medarbetare och en väldigt ambitiös chef.

tvatta-handerna

På varje toalett i NYC. Tryggt för kunderna i influensatider?

E’ du vaken Lars, e’ du vaken Lars?
Har du tvättat händerna, tvättat händerna?
E’ du vaken Lars, e’ du vaken Lars?
och har du borstat, har du borstat tänderna?

Ja’ e’ vaken mor, ja’ e’ vaken mor,
jag har tvättat händerna, tvättat händerna.
Ja’ e’ vaken mor, ja’ e’ vaken mor,
men ja’ glömde, men ja’ glömde tänderna!

Du e’ duktig Lars, du e’ duktig Lars,
som har tvättat händerna, tvättat händerna!
Men hur kan du Lars, men hur kan du Lars,
men hur kan du glömma borsta tänderna?

Ja’ e’ duktig mor, ja’ e’ duktig mor,
som har tvättat händerna, tvättat händerna.
Men ja’ luras, mor, men ja’ luras, mor:
Ja’ har borstat, ja’ har borstat tänderna!
Ha ha ha, det gjorde ja’ bra!
Ha ha ha, det gjorde ja’ bra!

/ TNB

Kingfisher till för kunden

2009-09-12

Det går inget vidare för SAS. I väntan på ökade intäkter gäller det gäller att spara. Nu senast har den valuta man själva kan kontrollera, bonuspoängen, devalverats. I smyg. Lång näsa till trogna kunder.

Styrelseordförande i Kingfisher möter kunden

En annan framtoning har det Indiska flygbolaget Kingfisher. Utöver en modern flygplansflotta och hög punktlighet kan passagerarna glädjas åt en välkomsthälsning direkt från styrelseordförande i Tv-monitorn. Han utfärdar dessutom ett löfte: Lever inte resan och medarbetarna upp till Dina högt ställda förväntningar är Du välkommen att maila direkt till chairman@flykingfisher.com. Han lovar att hantera alla synpunkter.

Alltihop avslutas med en glad trall och en snurrande logga som är den samma som det goda öl som företaget även producerar. Kom igen generalkonsul Fritz H. Schur, ordförande i SAS, bjuder Du på en bärs, eller åtminstone en mailadress för engagerade kunder?

/ TNB

Activity Center

2009-09-08

När egna rum ersätts med egna öppna platser brukar själva arbetsplatsmöbeln hamna i fokus. Höjd på hyllor och skärmar för att skapa en skyddad sfär är en viktig fråga. Att bordet går att höja och sänka tycker många är bra, att stolen har många inställningsmöjligheter är också betydelsefullt. Och skåpet ska gärna ha låsbara skjutluckor och helst extra fack inuti för plånbok och annat.

fisherpriceactivity

Mycket att pilla med

Så klart har allt detta en praktisk betydelse. Men hur ska vi tänka om de medarbetare som inte är så noga med dessa saker. De som säger ungefär: Ge mig möjlighet att sitta, stå och varför inte ligga efter behov, några olika sorters möbler i ett rum där vi kan hålla till. Annars är det inte så himla viktigt, jag överlever ju helgen, ja till och med semestern.

Ja ergonomer brukar egentligen inte heller vara så oroliga över utformningen av enstaka möbler, ser till helheten, det viktigaste är ju att ändra arbetsställning ofta, sträcka på sig, ta en sväng, variera sin fysiska och mentala arbetssituation. Det funkar fint att sitta på de flesta arbetstolar, men en pilatesboll är väl så bra.

Ska vi pröva tanken på det mest förbjudna?

Att meningen med en fin inredning inte bara är bra funktion? Att det handlar om något annat också. Om politik och psykologi i skön förening. Förändringar resulterar ofta i förhandlingar mellan olika parter på arbetsplatsen. Och tar man ifrån någon något, som ett rum, så måste denna få något istället. Då måste ju det finnas hårdvaluta i potten. Och vad passar bättre än fina och gärna dyra möbler? Menar både företag och fackliga företrädare.

Det tycker för övrigt även arkitekter, möbeltillverkare och konsulter som ju försörjer sig på att skapa nytt och flytta runt.

Men frågan är om ett dyrbart möblemang alltid är den bästa prioriteringen? Istället för ytor, teknik eller utvecklad internservice. Kanske inte om själva den underliggande meningen är att erbjuda medarbetarna något sorts skenbar egenmakt med ett acitivity center där man kan höja och sänka pappersbemängda bordet med en knapptryckning, brmmm ned, brmmm upp, och öppna och stänga lådor som snabbt blir fulla av de gummisnoddar som ingen vet var de kommer ifrån.

Leksaker för vuxna. Nej så illa kan det väl inte vara!

/ TNB

Pärer kokte i olje

2009-09-06

Föreställningen om ett väl definierat Vi, ett gemensamt Folkhem, tycks vara en parantes, en tillfällighet från industrisamhällets 1900-tal. I de kartläggningar som görs av svenskarnas åsikter och attityder tycks inte minst skillnaden mellan stad och land bli alltmer accentuerade. Som när det gäller politik enligt en artikel i dagens DN

arbetsplats-bauhaus-berlinSenast nytt? Snyggt är det i alla fall fortfarande, efter 80 år! Bauhaus Berlin.

Det handlar om politik, men också om konsumtionsvanor, synen på Europa och världen. Om attityder och möjligen även det som kallas smak. Det blir tydligt när förväntningar på en ny arbetsplats diskuteras.

I exempelvis Stockholms innerstad  kan många en smula blaserat beskriva modets skiftningar. Som exempelvis när det gäller arbetsbord. Från 70-talets bok, 80-talets björk, 90-talets ek och någon gång valnöt till 00-talets vita lack. Och lime som accentfärg är ju bara SÅ 2007!

I den mindre staden är pretentionerna ofta annorlunda. 30 år gamla överdimen- sionerade bord i bok med nedsänkt tangentbordsbrunn, utgör normen, och fortsätter att glatt levereras av den Stora Möbelleverantören, trots ergonomernas milda protester. Och varför inte, de fungerar förstås att jobba vid, även med en bärbar dator.

För en besökare kan det ändå verka som att tiden här har stått stilla, när man rör sig i korridorer med beige glasfiberväv, möblerade med soffor i käckt åttiotalistiskt neongrönt och ceris, även om ett och annat höj- och sänkbart stativ och plattskärmar smugit sig in.

Att som arkitekt skapa en ny arbetsplats för medarbetare med sådana erfarnheter är en utmaning. Det gäller att förstå kontexten man arbetar i, varsamt kartlägga hur arbetsplatsen bör profileras för att passa organisationens kunderns och medarbetares förväntningar.

Ofta är det förstås rätt att hoppa över 30 år av växlingar i modet och gå rakt på framtiden. Ibland kan kanske ändå björken var det rätta valet för att berätta om nya tider och framgång. Ljust och lätt. Björk som för övrigt kanske är det allra senaste, när svart har spelat ut sin roll.

För det är väl svart som gäller, eller var det förra året?

/ TNB

PS: När Helge på Ön för några år sedan fick frågan vad han tyckte om sitt första restaurangbesök på 50 år, med biff, pommes frites och glass var han nöjd med det mesta, men förstod inte hur man kunde hitta på något så dumt som: Avlånge pärer kokte i olje!

Folklynne

2009-09-03

“Vi svenskar är inte som de söderut, de går nära varandra, tar på varandra, även såna som de inte känner. Vi vill hålla avståndet, har ett behov av ett eget revir. Därför kan vi inte arbeta i öppet kontor, det funkar inte helt enkelt”

arbetsplats-revirTillsammans!

Citatet är ett autentiskt, men smula ovanligt argument för att så kallat kontorsarbete bäst utförs i så kallade tjänsterum. Att det handlar om folklynne liksom.

Oavsett för- och nackdelar med olika typer av arbetsplatser stöds inte föreställningen om svenskar som ett särskilt revirtörstande folk av några enkla antropologiska studier från sommaren 2009.

Observationsplatser har bland annat varit Campingplatsen i Tofta på Gotland, Sandham i Stockholms skärgård samt Pite Havsbad i Norrbotten. De beteenden som noterats kan snarare sägas präglas av en oförbehållsam öppenhet med tämligen privata angelägenheter.

Sisi kuburudika pamoja, roligare tillsammans, verkar vara de flestas mening.

/ TNB