Detta är den andra delen i inlägget Ledarskapet i Staten
Frågar man Statskontoret, Regeringskansliet och Riksrevisionen om hur strategin ser ut för att kvalitetssäkra organisation och ledarskap i statsförvaltningen så får man faktiskt svaret att något sådan inte finns. Det är upp till myndighetscheferna att bestämma. Det skulle rent av vara ministerstyre att ställa detaljerade krav på professionell organisationsledning. Därför kan inte heller organisation och ledarskap utvärderas utifrån något kvalitetsmått. Så kan Riksrevisionen mala på om bristande effektivitet men inte ens antyda att det beror på att chefen är en katastrof.
.
Ett sätt att ändå förstå vilka krav som ställs på chefer kan vara att kolla i rekryteringsannonser vad gäller förmågan att internt bygga organisation. Så här låter det exempelvis i en aktuell rekrytering av en generaldirektör. ”Vi söker dig som har dokumenterat goda ledaregenskaper och tidigare erfarenhet av att som chef, leda och utveckla kunskapsintensiva organisationer i förändring. Det innebär bl. a. att du måste vara en god kommunikatör med förmåga att motivera och entusiasmera dina medarbetare. Du ska också ha en god social kompetens samt en utvecklad samarbetsförmåga.”
Ja, jo bevars. En trevlig prick. Som om det räckte, eller ens säkert var en fördel. Kan ju lika gärna vara en narcissistisk personlighetsstörning. Kanske då bättre med den internationell forskning dokumenterat bästa ledarstilen – den anspråkslösa tråkmånsen. Nej detta är sannerligen mediokert som kravprofil.
Vems är då ansvaret? Ja knappast ledaren i sig, som säkert jobbar på efter sina förutsättningar och förmåga. Alltså styrelsen, vilken ytterst bestäms av politikerna. De som utser verks- och myndighetschefer, generaldirektörer, verkställande direktörer i statliga bolag och landshövdingar. Ansvaret har våra politiker som borde ha som en av sina främsta uppgifter att säkerställa en statsförvaltning som präglas av effektivitet och dynamik. Och som alltså borde ha en idé om vad förstklassig organisation och ledarskap innebär. Men som ju har ett stort handikapp i själva sin yrkesutövning. De stackarna.
På den politiska arenan, både bland politiker och deras rådgivare, eftersträvas ju inflytande och makt. Inte bara av systemet eller partiet, utan även av individerna. Konsekvensen blir själva motsatsen till den lärande och utvecklande organisationen: Information blir handelsvara, öppenhet och transparens ett hot, klarspråk något man ångrar. Man ägnar sig av princip åt att kritisera konkurrenter och andra förhållningssätt än de egna, och etablerar av bara farten så en kultur där skitsnack om andra är fullt tillåtet. Man spelar spel istället för att samarbeta med gemensamt uppsåt.
Och det märkligaste av allt är detta sker inför öppen ridå. Där vi som vet att framgångsrik utveckling tillkommer de genuint ödmjuka och nyfikna bara storögt kan betrakta de politiska organisationerna och konstatera att det är ställen vi gärna vill slippa jobba på.
Så finns då ingen väg för att utveckla statsförvaltningen? Jo självklart. Ett första steg vore att politikerna själva inser sina begränsningar, och därmed skapar utrymme för en egen nyfikenhet och eget lärande. Det andra är att låta riksrevisionen eller annat verk som det nyligen nedlagda Verva samla och utveckla kunskap om organisationsutveckling och ledarskap och se till att sprida den. Det tredje är det ofta efterfrågade kravet på att professionalisera rekryteringen och aldrig låta politisk hänsyn vid tillsättningar drabba verksamhet och medborgare. Och till sist det mest självklara, att certifiera samtliga ledare genom obligatorisk utbildning.
Har någon flera tips?
TNB
[...] utvecklingsförmåga tidigare berörts, bland annat under rubriken Ledarskapet i staten - del 1 och del 2, där det konstateras att det politiska sammanhanget i sig är destruktivt för framgångsrik [...]
[...] denna sida har ledarskapet i staten diskuterats, (Del 1 & Del 2). I den ena platsannonsen efter den andra kräver man “dokumenterat goda [...]