Som vanligt varje tisdagsmorgon samlas ett gäng arbetsledare, tekniska konsulter och en arkitekt i byggfutten. Stämningen är trevlig, kaffe i termos och kakor i plastburkar. Gruppen ska diskutera alla de detaljer som ett bygge överraskar med när ritningarna ska omsättas till verklighet.
Viljan att reda upp frågor på plats är god, men ändå är arkitekten otålig. Han har suttit så många timmar och gnetat, så många mått, så många tekniska specifikationer. Projektering kalls det, något helt annat än att ha en bra idé och föreslå hur rumslighet och ljus och akustik ska samverka till en användbar och trevlig helhet.
Fast det verkar rätt OK. Alla gubbar ser lugna ut, ja så klart är det bara män idag med. Först är det konstruktörens tur, lite resonemang kring avväxling av en trappa, det går långsamt, alla har fattat hur problemet ska lösas men ändå pratas det. Betalt per timme, tänker arkitekten och försöker att behärska sig.
Sedan är det ventilationen. Kanalerna får inte plats, kan vi sänka korridortaket till två och tjugo? Alla tittar på arkitekten, detta är ett förutsägbart spel. - Nej, ska folk huka sig, de kommer att stöta i taket om de viftar lite med armarna. Arkitekten viftar lite med armarna. Muttrar, två och trettio, inte mindre!
El tar mindre plats, men ihop med tele, data och säkerhet är det nog så knepigt. Denna gång har alla lovat att vara lite bättre samordnade när knappar och uttag placeras. Så att det inte blir som det brukar med en rökdetektor mitt på väggen i receptionen där en tavla skulle sitta.
Sen är det arkitektens tur, och nu är det plötsligt lite spänd stämning. Bygget har ju blivit dyrt och det är dags att spara och stenen i entrén kan den inte bytas mot klinker? Det finns ju så mycket snyggt som ser nästan likadant ut menar platschefen, has fru var i kakelaffären i lördags. Arkitekten försöker vinna tid genom att lova att kolla, trixar sig till att bibehålla ett undertak, ger upp glaspartier i massivt trä, nu vill han därifrån. - Är vi klara? Nej det var en sak till. Lamporna i entrén. - De här ser väl lika bra ut, nästan identiska kopior på de danska, nästan halva priset! Det är den unga uppköparen som talar.
Arkitekten, som verkligen tycker att han försökt göra kloka prioriteringar inom en given budget men ändå tvingats kompromissa i månader får plötsligt nog. Han stirrar på mannen, ser hans osäkerhet, förstår att han inte behöver ta i, och ändå…
- På vilket sätt menar Du att Dina billiga lampor på ett bättre sätt skapar positiv upplevelse hos de som kommer på besök, skapar en känsla av kvalitet och respekt helt enkelt, och därmed bidrar till att hyresgästerna i sin tur gör framgångsrika affärer, och då gärna förlänger sina kontrakt, betalar sin feta hyra och därmed skapar framgång för fastighetsägaren, som ju faktiskt är den som betalar Din och min djävla lön? Har Du tänkt på vad in i helvete dyra Dina fula lampor kan vara när alla som kommer in och garvar och Du och jag i slutändan blir arbetslösa, kan Du fatta det? Va?
Det underligaste är att ingen regerar särskilt. - OK då, det var bara ett förslag, svarar den unge mannen, kanske van vid hårda tag i entreprenörssvängen. Men för arkitekten är mötet en vändpunkt. Om hans yttersta mål i livet inte är att bevaka tusen delar i det pussel en byggnad är, så behöver inte världen honom som projektör heller. Han behöver något annat, och han vågar så småningom vilja något annat, och till slut göra något annat.
Livet går vidare, och så finns det en ledig plats i byggfutten för en tålmodig och modig projektör.
/TNB
