Start | Skribenter | Boktips | Kontakt

Paketering

2010-08-27

Förr i världen fick konsumenterna nöja sig med det som producenterna hade bestämt sig för att leverera. En svart telefon, en taxi som aldrig kom, pasta i två format. Det gick an eftersom konkurrensen var begränsad, och för att kunskapen om alternativen inte var så väldigt stor. Tagilatelle?

Världen var liten. Det fick duga, sommarstuga.

stadattiraljerI andra länder säljs allt i lösvikt i mycket specialiserade affärer.

Annat är det nu. Globalisering och internet. Ökad konkurrens sätter press på tillverkare och säljare att vara bäst i test och billigast i pris. Hela tiden. Så finns numera oändligt många sorters telefoner, taxibolag, och olika sorters format på pastan. Och så är vi vana att bli erbjudna nya produkter vi inte visste att de fanns eller att vi behövde. Men någon enstaka gång är glada för. Välkommen Ipad.

Det kallas mångfald och konsumentmakt.

Så finns förstås en del eftersläpare. Kalsonger i tvåpack är en ganska rar kvarleva från en svunnen tid. Ska Du ha ett par enfärgade får Du lov att köpa ett par rutiga, så är det bestämt. En del nöjer sig säkert, andra lyckas faktiskt få en motsträvig försäljare på Åhléns att packa om sortimentet, en egendomligt upplyftande erfarenhet för övrigt.

I valtider kan man då fråga sig: Är det någon skillnad mellan att vara konsument och att vara medborgare?

Medborgarskapet berör förstås mycket större och för vår existens avgörande frågor om värdet av att vara människa, och hur vi ska ordna den ömsesidiga samhälleliga gemenskapen. Det handlar om vårt ansvar för välfärd på lång sikt, komplexa beslut som måste fattas utifrån andra bevekelsegrunder än en kortsiktig egennytta, som alla dessa köpbeslut. När det gäller vilka kalsonger som är snyggast.

Men ändå.

Fenomenet att paketera är lika. Vill Du rösta på ett parti som fokuserar på klimatförändringen ska du också föredra sänkt moms på tjänster. Med ett starkare EU följer hårdare tag i skolan. Medan en brinnande stark solidaritet inte kan kombineras med tro på värdet av modigt och lönsamt entreprenörsskap. Det handlar inte om kompromisser utan om att blanda samman äpplen och päron utifrån oklara bevekelsgrunder. Och när Du till slut väljer det bästa eller minst dåliga alternativet så får Du dessutom helt oombedd två, tre stycken andra partier på köpet!

Om inte annat är det en smula förvirrande. I ett konsumentperspektiv. För vems skull?

Kanske finns det här plats för en medborgarrörelse. Tänk dig: Du tågar in i varuhuset, tar trappan upp till avdelning för underkläder och andra intimare persedlar, föser vänligt undan personalen, avlägsnar varsamt kartong och plast på alla två-, tre- och fyrpack, skiljer de rutiga från de enfärgade. Och köper det Du verkligen vill ha, eller bara för en gångs skull, en smula fnissigt, prövar något helt nytt, som randigt eller blommigt!

Valet är Ditt.

/ TNB

Bara roligt i Bullerbyn

2010-08-21

I inlägg och kommentarer på Facebook kan en egendomlig tendens börja skönjas. Här är livet toppen, jättetoppen eller jättejättetoppen. Alltid. Jämt. Oavbrutet. Hela tiden. Semestern, helgen, kalaset, skogspromenaden, utlandsresan, ja till och med frukosten är fantastisk. En sorts remake av Bullerbyn inredd av Hemtex och producerad av TV4. Och alla gillar detta och önskar varandra lycka till.

Urtråkigt? Jovisst. Harmlöst? Nej, tvärtom, i längden är det troligtvis riskfyllt.

semstervaderEn verklig bild från badsemestern i Marocko

För i det andra livet, det som kallas arbetslivet, där kan vi inte låtsas. Det finns så många svårigheter att hantera tillsammans. Ständiga förändringar, ett oklart uppdrag, en haltande verksamhet, en organisation som går på knäna, dåliga arbetsverktyg och kompetensbrist när allt det nya öser över oss.

Det skiter sig helt enkelt.

Då ställs vi på prov, då prövas vår förmåga att se klart, beskriva verkligheten, våga berätta när något gått snett, utan åthävor peka på egna och andras brister. Gilla men också ogilla. Och allt däremellan och både och.

Och att göra detta utan rädsla för att världen rasar, eller att vi gör andra eller oss själva mindre värda, bara genom att säga som det är, att tala sanning. Det är här vi är helt beroende av det som kallas tillit, lita till att Du och jag duger. Det svåraste som finns att uppnå i en grupp, något som kräver starka överenskommelser och ständig övning.

Så för den som vill leva delar av sitt privata liv på Facebook, kan det vara dags att börja träna för att klara av hela livet. Att dela med sig av den verkliga tillvaron, även vardagens löjliga misslyckanden. Så ger vi varandra mod att mötas på riktigt. Och inkluderar oss som inte bor i Bullerbyn.

Och så blir det ju väldigt mycket intressantare att logga in!

/ TNB

Väderprognos

2010-08-17

På sommarsemestern är många extra intresserade av vädret. Kan vi sitta ute, eller är det för kallt?  Blåser det tillräckligt för att kitesurfa? Ska jag vattna rosorna eller blir det regn? Man tittar upp i himlen, kollar mot horisonten mot det håll från vilken vinden blåser.  De flesta gissar, fattar ett beslut, och upptäcker allt för ofta att man gissat fel.

jarteckenEtt järtecken i skyn! Finanskris på gång?

Andra nöjer sig inte med att vara ett offer för oklara omständigheter. Litar inte till antaganden utifrån det lilla utsnitt av verkligheten som en markobservation är. Nej det gäller att få ett större perspektiv. Det finns ju vägar till ökad kunskap, bättre beslutsunderlag.

Som väderleksrapporten. Fast den är ofta osäker, inte så detaljerad. Bättre är satellit- och radarbilder över moln, regn och åska. Visar det som har varit, men ger även ledtrådar om det som komma skall: Om två timmar är regnet här, har just passerat sydspetsen av Ön och är på väg norrut. En härlig känsla att säga: Vad var det jag sa, vilken tur att vi gick inomhus!

Överblick, perspektiv. Det ger handlingskraft och framgång! Eller åtminstone en känsla av kontroll, vi gjorde vad vi kunde. Fast det går ju aldrig att slå sig till ro. Snart kommer nästa lågtryck in över Atlanten.

Är du beredd, har Du koll på Din omvärld? Vad blir det för väder imorgon?

/ TNB

Tillbaka till verkligheten

2010-08-10

Sommaren går mot sitt slut. Naturen är en smula övermogen, i upplösning, otydlig i konturen på något sätt. Den sista cykelturen till den gröna brevlådan vid vägen kantas av insekter och svampar med osäkert ursprung. Då ligger plötsligt en hälsning från en helt annan verklighet prydligt inplastad mellan reklamblad och räkningar!

arbetsplatrs-med-kontur

En värld skarp i konturen

Tidskriften Rum har kommit med sitt augustinummer. Presenterar det senaste inom design och arkitektur. Inredning som ska ge funktionalitet och karaktär åt våra arbetsplatser.

Men något konstigt är det med bilderna på det blanka pappret, eller är det föremålen i sig. De är så… tydliga. Så bestämda. Så annorlunda än all sten och trä som formar sommaren på landsbygden.

Så är frågan vad vi behöver på arbetsplatsen. Precision och evig beständighet eller en lösare kontur och ett kretslopp av förbrukning och förnyelse.

Hur gestaltar vi liv, hur gestaltar vi arbetsliv?

/ TNB

Fågel, fisk eller människa

2010-07-28

Det finns en tendens att kleta etiketter på människor och företeelser. Drivkraften är att göra tillvaron begriplig och möjligtvis hanterbar genom att strukturera och kategorisera, eller rent av diagnostisera. Faran är förenkling och generalisering. Och därmed osynliggörande.

hbt

Men jag då?

Just nu pågår Pridefstivalen. Ett sätt att visa andra val än de heteronormativa. En sorts verkligare verklighetsbeskrivning. Bokstavskombinationerna, och de praktiska små facken att stoppa medmänniskor i, finns dock kvar: H. Och B.  Kanske T? Eller rent av Q? Hallå, bestäm Dig!

I arbetslivet krävs mångfald. Externfokus. Snabba puckar. Kundnytta. Och samarbete med respekt.

Vem är Du, vem är jag? A? B? C? Vem bryr sig, kan vi ta det sen, när vi fakturerat?

/ TNB

Rör på dig nu eller dö imorgon

2010-07-24

Ibland är det bra att bli påmind om det mest uppenbara. Som att det är livsfarligt att jämt sitta vid sitt arbetsbord. I en artikel i DN redovisas riskerna enligt en undersökning på 123 000 “från början friska” amerikaner under en period av 14 år.

dodsfallanDödsfällan

Det tycks inte vara några märkvärdiga insatser som gör skillnad, det gäller mest att inte sitta ned, utan stå eller vara i rörelse när det är möjligt. Så när folk flinar åt Dig när Du föreslår ståbord för aktiva möten eller stigar på arbetsplatsen för utvecklingssamtal under promenad, är det dags att slå till hårt och skoningslöst:

Skapa exemplevis enkelt dålig stämning och förhöjd ångestnivå genom att föra allehanda hjärtsjukdomar på tal och påminn gärna männen mer specifikt om den förhöjda risken för prostatacancer för den som mest stitter still.

Då blir det fart!

/ TNB

Sommarlov

2010-07-09

Orden formar tanken, skapar föreställningar. Möjliggör förnyelse. Eller hindrar, som ordet Kontor.

Minns Du: Kvadratmeter uthyres. Tjänstemän, även kvinnorna. Överordnade och underlydande. Kugghjul som snurrade. Förutsägbarhet. Råvaror in, produkter ut. I bästa fall en effektiv maskin, lika ofta en maktapparat där information var handelsvara. Internfokus och alienation. Osäkert utfall. Men nu är det ju slut med det. Och vi glädjer oss.arbetsplats-kereala

Också en arbetsplats, om Du vill

Nu när världen öppnar sig och utmaningarna men också möjligheterna är enorma. När uppgiften är att i febril samverkan samla och förädla information, generera kunskap, skapa innovation, hämta kraft, frigöra resurser. I system av relationer med människor som är trogna ideal, nyfikna och modiga. Externfokus och meningsfullhet. Nytta.

Så behöver vi ett nytt ord för en nytt och märkvärdigt rum, eller är snarare ett mellanrum. Avgränsning oklar, upplåtelseform förhandlingsbar. Kategori osäker, både gata och kvarter, byggnad och landskap, offentlig och privat.

Vi möts för att skapa den nya platsen. Antropologer och etnologer. Poeter. Ljussättare och ljudsättare. Scenografer och koreografer. Musiker. Arkitekter för hus, inredning, och glöm inte, landskap. Delar minnen av meningsfulla platser: Skogen med stigar och bryn. Staden med gator och torg, barer och restauranger. Skärgården med vidträckt horisont och utsiktsklippa. Hemmet med kök och salong. Upplevelserika rum, det är det viktigaste.

Samtalet formar tankar, skapar nya bilder, en ny plats. Här vill vi vara, här kan vi arbeta. Nu strax. Men innan dess, ha en bra sommar, vi hörs i augusti!

/ TNB

Framgång är ett omklädningsrum

2010-06-30

Det finns bara fördelar med att fler cyklar till jobbet.  Bra för klimatet, gatumiljön i storstäderna och hälsan. Men för att flera ska cykla krävs investeringar.  Inte bara i trafiken utan även på arbetsplatserna.

robben-island

Om medarbetarna får välja?

- Vi behöver cykelparkering under tak, omklädningsrum med duschar och skåp för väskor med ombyte. Så brukar det låta när medarbetarna på arbetsplatserna formulerar sina behov.

Ofast är det ju så att företagsledningen klubbat en ambitiös friskvårdspolicy. Erfarenheten visar ju att ökad hälsa bland medarbetarna är synnerligen lönsamt, både i form av ökad prestation och minskade kostnader för sjukskrivningar.

Men ändå svävar man ofta på målet. - Omklädningsrum, nja det verkar dyrt, behövs det verkligen? Och kanske är tveksamheten inte så underlig, eftersom det kan vara en smula besvärligt att skapa plats och ordna våtgrupper om man inte bygger nytt från början.

Men ändå:  Om 5% ökad produktivitet innebär frigjorda lönekostnader i storleksordning 150 000 kr på en femårsperiod per medarbetare så borde en investering i några duschar vara lätta att räkna hem.

Så kom igen, Du arbetsplatsplanerare! Ta Ditt ansvar för framtiden, slå till, och bli den mest attraktiva arbetsgivaren i kvarteret!

/ TNB

PS: Till Dig som tvekar att cykla, med duschar på jobbet eller inte, nedan lite uppmuntran:

Cykelpolkan

Trampa på, trampa på, se hur hjulen rulla,
trampa på, trampa på, cykelpolkan går.
Backe upp går vårt lopp över branta kullar
backe ner vila ger lycklig den som får:
Trampa på mil för mil, trampa på som en pil,
Framför oss syns en bil, någonstans kommer vi blott en svans.
Fast mopeden driver gyckel med Din kära gamla cykel
så ta fram Din cykelnyckel och lås opp!
Pumpa på, pumpa på, laga ringen och skumpa på.
Fast mopeden driver gyckel med Din kära gamla cykel
så ta fram Din cykelnyckel och lås opp!
Pumpa på, pumpa på, laga ringen och skumpa på.

Ett fall om tillgänglighet - så gick det

2010-06-28

Så kom ett svar angeånde inlägget “Ett fall om tillgänglighet” se här. En slutsats kan väl vara att projektering handlar om att systematiskt både förutse och gestalta framtiden och att när den väl är här kan det gälla att snabbt agera inför det oväntade, vilket som väntat inträffar då och då. Och att lära av misstagen förstås.

kantsten

Kolla: Spår av gul färg!

Så här lyder svaret från Lena Wohlström, landskapsarkitekt på Exploateringskontoret, Miljö och Teknik, i Stockholm

“Hej ! Stockholms stad försöker verkligen kontrollera handlingar och har t.ex. en tillgänglighetgrupp som granskar ritningarna enligt uppgjorda checklistor. På Liljeholmstorget har bl.a gångpassager, ramper, m.m. granskats.

Problemet med en beläggning som utgjordes av likadana stenar och hade samma mönster på både körbana och gångytor visade sig redan vid invigningen av gallerian. Då rörde sig inte folk över avsedda nedsänkta gångpassager. Det var fortfarande byggområde - litet snöigt och svårt att leda gångtrafikanterna på ett bra sätt.

Efter några tillbud bestämdes att kontraststen skulle sättas - men i avvaktan på den har entreprenören fått måla gul färg. Färgen har delvis blivit bortnött och leveransen har dröjt - svart sten från Kina. Efter kontroll med entrerprenören har de åter målat gult och ska sätta stenen förhoppningsvis nästa vecka.

Ibland kan även bra konsulter missa viktig information - t.ex att människor inte alltid rör sig på härför avsedda platser. Det var ganska många som ändå granskade ritningarna och där missade vi behovet av kontrastmarkering. Men den kommer som sagt - bättre sent än aldrig”!

Future Workspace

2010-06-17

“Dagens kontor verkar mer vara någon sorts nervös kompromiss än en genomtänkt lösning” sa en mötesdeltagare. “Som en spegling av hela arbetslivet i så fall” sa en annan.  Mötet handlade om dagens arbetsliv och dess svårförenliga krav.

arbetsplats-runt-hornetFramtidens arbetsplats finns alldeles runt hörnet

Å ena sidan kravet på Egen Daglig Effektiv Produktion, å andra sidan behovet av Gemensam Långsiktig Innovativ Utveckling.

Och med det följer helt olika kvaliteter hos arbetsplatsen:

Å ena sidan behovet av rum för Avskildhet och Koncentration, å andra sidan Öppenhet för Tillgänglighet och Kommunikation. Svårt att förena samtidigt!

Och organisationens verkliga prioritering mellan de olika ytterligheterna är ofta oklar. Medarbetaren mäts i slutändan nästan alltid efter kortsiktig effektivitet. Ledarna, med strategiskt ansvar, förväntar sig ändå dynamik.

Både - och, är utopin. Varken - eller, är den sorgliga erfarenheten. Eftersom vi ängsligt står i spagat mellan ytterligheterna, istället för att uppsöka en helt ny plats. Förutsättningslöst undersöka vad som där ska till för lösa upp motsättningarna, skapa en ny helhet.

Något vet vi ändå. Samma kvaliteter kan gälla för arbetssätt och arbetsplats, vi kan här välja fyra som är viktiga.

1. Hållbarhet för framtiden, för att det ska finnas någon framtid: Stärkande arbetskultur, vettiga rutiner, kloka beteenden. En plats som hushållar med energi, som inte är en plats för tomma skrivbord, utan nyttjas effektivt.

2. Variation för olika arbetsuppgifter: Förmågan att över dagen på riktigt välja avskildhet eller tillgänglighet.  Inte bara ett arbetsbord här och ett mötesbord där, utan skräddarsydda platser som verkligen aktivt bidrar till att skapa en bra arbetssituation.

3. Mobilitet för att enkelt nyttja variationen: Med en verklig ansträngning att minska pappersberoendet och med det mesta arbetsmaterialet i den bärbara datorn.

4. Upplevelse för återhämtning och stimulans: En överenskommelse om att arbetslivet verkligen bör innehålla mellanrum, rekreation. Och platser som ger vederkvickelse, tröst och ny energi. Så är vi tillbaka där vi började, i hållbarhet.

Frågan är hur denna plats ser ut? Egentligen, på riktigt.

/ TNB

Ett fall om tillgänglighet

2010-06-12

Att skapa ett inkluderande arbetsliv i en inkluderande arbetsmiljö har diskuterats tidigare på denna sida, exempelvis här. Men i takt med att frågan om vad som är en arbetsplats blir allt otydligare kan det vara värdefullt att gå utomhus. Exempelvis till det nybyggda Liljeholmstorget i Stockholm, en dag i juni 2010:

liljeholmenGatan t.v. är 10 cm lägre än trottoaren t.h

Den gående mannen hörde ett ljud, såg åt sidan, tog ett kliv och stöp handlöst på den stenbelagda gatan.  Han tittade misstroget på trottoarkanten kamouflerad med smågatsten, verkade mest förvånad och lite generad, även om det måste ha gjord ont, samlade ihop sina kassar och linkade vidare.

Vad var det som egentligen hände? Var detta en vardaglig, olycklig tillfällighet eller ett resultat av tidigare dåliga beslut och handlingar som denna dag spikrakt ledde fram till något som kunde slutat mycket värre?

För de som professionellt arbetar med planering är svaret uppenbart, brist på säkerhet och tillgänglighet är alltid systemfel. Brist på värderingar, kompetens, metoder och ansvar hos aktörerna. Så behövs lagar som stöttar:

“Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området.” Plan och bygglagen 2 kap 4 § 6 punkten.

“Viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper skall vara lätta att upptäcka. Trappor skall förses med kontrastmarkeringar så att synsvaga och personer med andra orienteringssvårigheter kan uppfatta nivåskillnaden”. Boverkets författningssamling 2004:15  §11.

Två frågor följer av detta: Uppfyller markbehandlingen formella krav på säkerhet för synsvaga eller tillfälligt ouppmärksamma? Om inte, vad händer nu med torget? Frågorna går vidare till berörda inom den grupp i Stockholms stad som ansvarar för tillgänglighet och Nivå arkitekter som designat markbehandlingen.

Vi väntar med spänning på svaret!

/ TNB

Arbetsställning

2010-06-08

Vad är en lagom höjd  för en stol? Uppgiften delades ut på arkitektskolan för att öva upp förståelsen för samspelet mellan människa och den fysiska miljön.  Eleverna provsatte och mätte. Utfallet blev förstås olika beroende på längd och proportioner, men många svarade runt 40 cm eller strax däröver. Men var det rätt?

hogts-sittande

Snabba omställningar

I många andra kulturer sitter man lägre, närmast på golvet. Kanske beror det på att man är närmare en nomadiserad kultur där inte lösöre kunde transporteras, eller så är klimatet varmare och golvdraget mindre.

Det svenska industrisamhällets ståpulpet med högt sittande kan ha med inomhustemperaturen att göra, eller så bygger det på den insikt som alla ergonomer numera försöker förmedla: att aktivt stå eller för all del att avslappnat ligga, är det bästa för kroppen.

Sittandet sliter. 42,5 cm är inte alls lagom. Med det finns alternativ:

I en före detta industrilokal i Stockholm finns en arbetsplats för journalister, företagare och konsulter av olika slag. Det är något egendomligt vitalt och alert över arbetsmiljön. Som om man var på gång hela tiden.

Hemligheten är höjden på stolar och bord. Arbetsstolarna är 60 cm höga med ett extra stöd för fötterna och borden har ungefär köksbänkshöjd på 90 cm.  Lätt att sätta sig, bara en lite nigning, lätt att sitta bekvämt och framför allt lätt att stå upp och jobba när andan faller på eller kroppen säger ifrån.

Att här föreställa sig en lägre sitthöjd blir omöjligt. Nedsjunket, passivt, fastlåst, hämmande. Och lydigt på något sätt.

Så vilka är hindren för att ta steget till en bra kroppsergonomi, en dynamisk och varierad arbetssituation? Ja de är många och avsevärda tycks det. De flesta bygger förstås på vana, själva förändringen gör många genuint förvirrade. Inköpare får ångest över att redan gjorda investeringar ska framstå som misslyckade. Stolsfabrikanter anar problem. Arkitekter blir osäkra över de estetiska konsekvenserna. Fastighetsägare skräms av högre rumshöjder och sämre nyttjande av byggnadsvolymerna.

Men argumenten är överväldigande och utvecklingen oundviklig. Snart är framtiden här, kamrater! Med ett arbetsliv där framgång inte handlar om att sitta vackert, utan att stå på sig.

/ TNB

Storstad eller by

2010-06-04

I ett tidigare inlägg diskuterades processledarens möte med sektliknande slutna grupper.  I en intressant krönika i DN kring bland annat yttrandefrihet och nationalism har Lena Andersson belyst frågan från ett annat håll.

nycPlats för autonoma i samverkan?

En sammanfattning av hennes resonemang, överfört till grupper och organisationer kan vara detta:

Man kan urskilja två skilda ideal för kontrakt mellan medlemmar i en organisation - Vänskap eller friktion. Vänskap låter trevligt och friktion obehagligt. Men situationen kan i själva verket vara omvänd, låt oss fundera!

Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap, kritik framförs försiktigt eller inte alls. Av hänsyn begränsas därför yttrandefriheten i den interna dialogen men används desto flitigare vid hot utifrån.

Vänskap är alltid potentiellt hotad. I vänskapsorganisationen ordnas och rensas så att de som blir kvar inte bara ska tolerera varandras olikhet, utan också godkänna varandra. Gruppen är sammansmält samtidigt som vänskapen exkluderar de andra, de som inte är Vänner.

Detta sorterande och ständiga försvar av av relationer skapar i vänskapsorganisationen ett behov av ett auktoritärt ledarskap, där någon tar på sig att skydda individ och grupp, och avgör vad gruppen tål och vad medlemmarnas känslor ska behöva utsättas för.

Friktionsorganisationen däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, alla är autonoma eller rent av en smula främlingar i en oöverblickbar tillvaro. Roller istället för relationer.

Ingen välkomnar någon annan till gruppen då det i detta ligger ägaranspråk och förväntan att den välkomnade ska inordna sig i en vänskap. Ingen självutnämnd ledare styr och ställer. Istället självorganiseras gruppen av en självklar ömsesidig respekt. Solidaritet istället för lojalitet.

Här är inte lika “varmt”, samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan stötas ut organisationen är också otänkbar.

“Som skillnaden i mentalitet mellan storstad och by” avslutar Lena Andersson.

/ TNB

Kommentar om Hållbarhet

2010-05-29

En  kommentar till ett äldre inlägg om kretsloppsanpassning och hållbarhet, se här, är mycket tänkvärd.

julrosEn blommnade ros på nyårsafton, vackert men också sorgligt

Så här skriver signaturen AL:

” När ska vi inse att den allra största miljöpåverkan från kontorslokaler är själva storleken på de fullutrustade, uppvärmda, upplysta, syresatta och kylda lokalerna? Hur långt är vi beredda att gå i vår förändringsvilja för att verkligen göra en insats här?

Det är ju även här som med mycket annat i miljödebatten - det måste handla mer om minskad konsumtion - inte bara om olika miljöriktiga val och hur vi gör oss av med det vi fortsätter konsumera i hög takt!

Börja jämföra miljöpåverkan mellan ett yteffektivt, modernt kontor med anpassat antal arbetsplatser och  ett motsvarande med arbetsplatser som bara utnyttjas till 50-60%!

Jag tror att det kan bli riktigt intressant och något att känna sig stolt över även som medarbetare! (vilken man kanske inte är på samma sätt över hur mycket pengar man sparar på mindre ytor…)

Återigen rätt enkelt att vara en fin människa på jobbet! “

Coffice

2010-05-27

Var börjar och slutar det offentliga rummet? Vilka omständigheter bidrar till utveckling? Vad skiljer en arbetsplats från en mötesplats? Är det rimligt att förvänta sig servering av en perfekt kopp kaffe under kundmötet?

1274279117_photographer_julia-landgren_coffice_nod_c-o-m-b-i-n-e_2009_09

En dag på jobbet

Frågorna har givits ett svar i Coffice på Söder i stockholm. Arkitektföretaget COMBINE upplåter delarna närmast gatan till vad de kallar en arbetsklubb.

Du kommer in i lokalen från gathörnet. Möts av en bardisk, mackor, kaffe. Sedan till vänster ett svart snöre, en mycket diskret avspärrning till en lounge och mötesrum. Innanför anas arkitektkontoret.

Bardisk av hamrat koppar, betonggolv, diverse svarta fåtöljer och kanalplast som skrivtavlor. För den som behöver vägledning finns en en del noteringar på kakelväggarna ritat med svart spritpenna.

Akustiken är sisådär, stämningen mycket vänlig. Avspändhet, uppmärksamhet. Platsen är perfekt för att slinka in en stund och jobba med sig själv, och helt idealisk för att ta ett möte med en kund som till dess trodde att han eller hon visste vad ett kontor är.

Coffice är främst en handling, just nu. Men måhända också början på en väg framåt mot nya överenskommelser kring vad framtidens framgångsrika arbetsplats bör vara.

Hörnet Östgötagatan - Tjärhovsgatan. Kom förbi och kolla läget!

/ TNB

Korrespondens med DN

2010-05-25

Mail till kulturredaktören Björn Wiman:

kopenhamnStudentbostäder i Köpenhamn, Tietgenkollegiet, Lundgaard & Tranberg

“Hur kommer DN ta sig an bevakningen av arkitektur i framtiden?

Svaret är inte givet. Alton skriver om hur arkitekturen ser ut, andra skriver om arkitekterna i sig, nästan ingen om vad arkitekturen gör.

Någon skriver om hus, andra om landskap, inredning eller sk design, nästan ingen förutsättningslöst om det gestaltade rummet, ute eller inne, eller mitt emellan.

Någon skriver om stadsbyggnad, men nästan ingen om staden som medskapare av… exempelvis kärlek eller innovation.

Vore detta litteratur skulle hela kulturvärlden protestera. Arkitekturen behöver allt en smula hjälp, särskilt som det intressanta samtalet alltså förs i skarvarna, mellanrummen och övergångarna mellan det ena och det andra, där inte så många vistas.

Men talangerna finns, i tidskrifter och bloggar, många är unga, några är arga. Börja med att bjuda in dem till ett möte och fråga dem: Hur bör vi ta oss an bevakningen av arkitektur i framtiden?

Vänliga hälsningar, Thomas Nathorst-Böös”

…..

Från Björn Wiman:

“Hej, tack för mejl och bra idéer. Jag vidarebefordrar till Birgitta Rubin som är ansvarig för ämnet.

Vänliga hälsningar, Björn”

…..

/ TNB

Arkitektur som litteratur

2010-05-20

I Stockholm har debatten kring innerstadens utveckling tagit fart. Några aktuella projekt driver på: En planerad nybyggnad av den utslitna Slussen.  Eller den  just färdigställda Stockholm Waterfront som utmanar Stadshuset när det gäller betraktarens uppmärksamhet. Många är missnöjda.

arbetsplats-sorte-diamantSorte Diamant. Harry Martinssons Aniara tonsatt av Karl-Birger Blomdahl?

För högt och för tätt! Förstörd stadssiluett! Skymd utsikt! Förskingring av Stockholms unika värden! Motorväg över vattnet! Ja kritiken är inte nådig, men bemöts av andra: Dags för fönyelse! Varje tid ska göra sina avtryck! Stadsmässighet är tät bebyggelse!

Inte sällan kan de två grupprena identifieras som “vanligt folk” vs experter. Men vad handlar detta om egentligen? Och går det att hitta ett sätt att föra dialogen framåt?

Ett sätt att bedöma arkitektur är som bekant att jämföra med andra konstarter. “Arkitektur som frusen musik” är ett sätt, att så att säga lyssna till det man ser: Vacker melodi? Svänger det?

En annan analogi är det skrivna ordet. Som läsare har vi gemensamma förväntningar på olika typer av texter. Romanens berättande, poesins utforskande, essäns klargörande. Kanske kan irritationen hos arkitekturens brukare förstås om vi gör en jämförelse med litteraturen?

Så vad erbjuds vi i så fall när det gäller Stadshusets nya granne eller det dramatiska mötet mellan Mälaren och Saltsjön? White som arkitekturens… Stagnelius? Berg som stadsbyggnadens… Elfride Jelinek?

Jämförelsen med någon sorts litteratur skulle väl kunna föra tanken vidare? Kanske, men då får vi tänja på begreppet en smula. Eftersom det inte är höjd, längd eller bredd utan just själva bristen på innebörd som som är problemet med dessa projekt, avsaknaden av en utmanande berättelse, avsaknaden av ett undersökande av våra existensiella villkor, avsaknaden av en ett lärorikt samtal. Ja det är ju frånvaron av mening som gör ett läsande folk förbannade.

Men vi får bjuda till, och jo visst så klart, här har vi det:

Arkitektur som en bruksanvisning. För en dvd-spelare till extrapris, typ. Vi förtjänar bättre.

/ TNB

Each one, teach one

2010-05-15

Det talas mycket om lärande organisationer. Så klart, det är ju ett villkor för utveckling, som är en förutsättning för att överleva. Som grupp, som individ. Att vara i rörelse.

arbetsplats-grottan-robben-island2

Som den grupp, ja den rörelse, runt Nelson Mandela som formade det ANC som skulle ta Sydafrika ett första steg från apartheid och förtryck.

På Robben Island tillbringade Nelson Mandela nitton år. Man arbetade i ett stenbrott. Vila fick man göra i en grotta, i skydd från sol och regn och de vakande ögonen i vakttornet. Ett tillfälle till andhämtning, men också till utvecklande samtal. Om världen, Sydafrika och politiken.

Det handlade om att ta varje chans. Alla skulle bidra, alla kunde bidra, med kunskap och erfarenhet. Det gällde att dela med sig och att lyssna. Så hade man ett motto:

Each one teach one.

/ TNB

Sekten

2010-05-09

Som processledare möter Du ibland en säregen upplevelse. Plötsligt går samtalet trögt med en ny grupp. Ett öppet och undersökande samtal där olika uppfattning bryts och kunskaper erövras uteblir. Istället tiger medlemmarna, väntar in varandra, och formulerar sig sedan skriftligt eller skickar fram ett ombud efter att enats i egna möten.

Du har hamnat hos en sekt.

arbetsplats-sektRoligare än så här blir det sällan i en sekt

Ordet är värdeladdat, associerar till religiös extremism eller rituell sex, men tar sig förstås ofta mindre spektakulära uttryck. Det finns olika kriterier för en sekt, många är eniga om att den är sluten, att medlemmarna anser att de representerar en absolut sanning, att ledarstilen är karismatisk och manipulativ, och att den gör åtskillnad mellan ett “oss”, medlemmarna inom gruppen, och “de andra” ickemedlemmarna.

Frågan är förstås om kortsiktigt välfungerande sektliknande grupper är farlig för sina medlemmar och den organisation de ingår i. Svaret måste rimligen bli ja. Farlig eftersom oförmåga att till sig yttre intryck utesluter lärande, hindrar utveckling och med subtila medel stöter bort nya medlemmar som skulle kunna tillföra en ny mångfald.

Sådana grupper bör förstås splittras och medlemmarna ges stöd att agera självständigt.  Att gradvis formulera en annan och egen bild av omvärld,  organisationens uppdrag och arbetssätt.  Att lära sig  att  möta andra utan att vara sammansmält, att lita till sin förmåga att vara autonom och samtidigt levande.

På denna plats har vikten av gemensamma förhållningssätt lyfts fram, exempelvis här . Frågan är om det med dessa utgångspunkter kan vara farligt med alltför starka och gemensamma värderingar? Men här blir svaret nej,  i själva verket är det ju tvärtom! I sekten kan inte värderingar diskuteras, det förutsätter ju en dialog med kundfokus, öppenhet och nyfikenhet.

Och då spricker sekten, som trollen i solsken!

/ TNB

Cirkulation

2010-05-01

I många organisationer finns två helt olika uppfattningar om vad som skapar framgång.

Å ena sidan: Allt hänger på långsiktig förnyelse. Då måste vi skapa förutsättningar för innovativ utveckling! Genom att vara tillgängliga för varandra och våra olika kompetenser. Öppenhet!

Å andra sidan: Allt hänger på kortsiktig lönsamhet. Vi måste skapa förutsättningar för effektiv produktion! Genom att arbeta koncentrerat med det som var och en är bäst på. Avskärmning!

arbetsplats-cirkulation

Mina damer och herrar, tag plats!.

Vilka har rätt? I de flesta organisationer är förstås svaret: Båda. De olika förhållningssätten förutsätter varandra. Svårigheten är att handskas med denna paradox.

Somliga löser det genom att försöka dela medarbetarnas tid, sätta av kanske 10 % till utveckling. Roligt men stressigt. Många delar verksamheten i två delar. Fabriken och laboratoriet. De kreativa och de nyttiga. Dilemmat är att det raskt uppstår olika verklighetsbilder och olika kulturer. Vi och dom. Att grupperna inte möts.

För oss som sysslar med att utveckla arbetsplatser kan också kraven verka oförenliga. Om utveckling kräver öppenhet och produktion avgränsning, hur gör vi då? Den vanligaste lösningen är just nu att skapa olika platser för olika behov. Och att möjliggöra cirkulation mellan dessa. Genom exempelvis minskat pappersberoende och med stöd av mobil teknik.

Samt viktigast, skapa förutsättningar för nya möten genom delade platser. Då kan jag som utvecklare välja att vara koncentrerad bland de som producerar, när det behövs. Och jag som producerar kan, när det är dags att utveckla, sitta tillsammans med innovatörerna.

Och här har ledare med utvecklings- och produktionsfokus faktiskt kunnat mötas i en ohelig allians. Så bra, både kreativt och ekonomiskt med flexkontor! Då kan vi ju också minska antalet arbetsbord, vi ju ändå så många tomma platser, menar även ekonomichefen glatt.

Här gäller det dock att vara mycket försiktig, det visar aktuella erfarenheter från de som prövat och utvärderat. För om vi minskar antalet arbetsplatser allt för mycket kan de möten vi efterfrågar inte äga rum. Då finns ingen lucka, inget verklig möjlighet att välja den bästa arbetsplatsen för dagen. Ingen plats för cirkulation.

Och då sker varken utveckling eller produktion.

/ TNB